vara ärlig?

Speciellt om ens åsikt inte är efterfrågad, eller ens önskad?

Häromdagen satt jag vid ett kaffebord och pratade lite om ditt och datt och helt plötsligt fick jag någons personliga åsikt kastad rakt i ansiktet, just med den frasen som förevändning: "jag måste vara ärlig".

Åsikten hade ingen eller i allafall oerhört liten anknytning till det vi pratade om, även om ämnet naturligtvis vred sig dithän i den fortsatta diskussionen och personen ifråga återkom flera gånger till samma fras...."jag måste vara ärlig".....att h*n sårade och var rent ut sagt oförskämd var tydligen inget som det ägnades någon vidare eftertanke till, och att det kanske hade räckt att yttra sig EN enda gång istället för att med en dåres envishet fortsätta tydligen icke heller.

Jag tycker verkligen att man ska vara ärlig, jag tror inte på att folk blir hjälpta av lögner eller halvsanningar, jag står för min åsikt och yttrar den gärna. Men jag försöker att nyansera mig...när jag var på shopping med vännen M och hon stolt mannekängade i sina favoritfärger alltifrån beige till mullvadsbrunt kunde jag ärligt (och nyanserat) säga att "det är ju inte min färg...men den klär dig, och sitter väldigt snyggt på". När morsan förevisar ytterligare en korsstygnsbroderad tavla kan jag ärligt (och ganska nyanserat) säga att "jag är ju inte så förtjust i sådana tavlor...men den pryder sin plats här ovanför er soffa".

Men jag vet inte om jag någonsin i ett vanligt samtal, helt utan att ha blivit tillfrågad om min åsikt eller mina tankar om något så kategoriskt slagit fast min åsikt som personen häromdagen gjorde.

Vad h*n sa?

Jo, att min dotter klär sig som en prostituerad.....