har vi firat i Cattfamiljen idag. Vi är inga sådana där som köper lotter, slipsar, strumpor eller vad nu folk prackar på sin lilla pappa för att glädja handlarna - nä, vi håller oss till att samlas kring en god middag och trevlig samvaro - i vårt fall vet jag att det gläder far/morfar betydligt mer att få träffa barnbarnen än att skrapa fram tjufem spänn på en Trisslott...även om det idag blev mer än lovligt snurrigt när det fanns tider på olika håll att passa.

Och när jag hade skrivt i min status på Facebook om hur vi hade firat far/morfar idag så kom jag att tänka på hur självklart det är för många av oss att ens HA någon att fira. Det är så självklart att vi inte tänker på hur det är för alla dem som ingen har, vi tänker inte på hur lyckligt lottade vi är som fortfarande har vår far i livet, nära. Eller hur det skulle vara att faktiskt ha en far - men en som inte bryr sig om huruvia du finns eller inte...

Jag är så enormt lyckligt lottad att jag har en far som alltid ställer upp för mig, i alla lägen och på alla vis. Känslomässigt, ekonomiskt, praktiskt - U name it, han finns där. För mig är det - på gott och ont - fullständigt självklart, jag kan inte föreställa mig att han inte skulle finnas där liksom.

Tyvärr finns det andra som har varit så illa tvungna att anpassa sig till ett sådant faktum, vare sig de vill eller inte. Jag har flera vänner vars pappor inte finns bland oss längre och hur de känner sig en sådan här dag när vi andra riktigt frossar i pappanärhet vill jag nog inte riktigt tänka på.  Sen finns det ju de vars pappor av en eller annan anledning valt att inte vara närvarande i deras liv och personligen kan jag tycka att det är ännu värre - jag menar, väldigt få VÄLJER ju att dö ifrån sin familj men tar man avstånd från sina barn handlar det i de allra flesta fall om ett aktivt, och till stor del medvetet val.

Kanske är man i det läget inte medveten om vilka konsekvenser ens handlande kan få i långa loppet men det spelar heller inte så väldigt stor roll - det är HÄR och NU som det känns i hjärteroten att pappa inte bryr sig. Oavsett om man är 5 , 22 eller 35 år så är det ingen bra känsla att bli bortvald... och jag, som den hönsiga mamma jag är kan inte alls förstå hur en förälder kan nonchalera sina egna barn.

Jag är väl förmodligen "för mycket" på andra hållet - jag skulle vilja ha dem nära 24/7, vilja veta ALLT om dem, kunna tita på dem varje dag, fråga dem om hur de mår och hur de har det. Men jag har fått lära mig att sätta gränser för min mammighet för att inte inkräkta på deras integritet, för att ge dem utrymme att utvecklas och växa till de underbara unga vuxna som det är nu vid 18, 20 och 22 års ålder.

Och om det är någon av er som tycker att mitt inlägg andas en aning bitterhet mot frånvarande fäder så stämmer det alldeles korrekt....

 

Selma

15 november 2011 11:13

Vi har liksom aldrig just firat farsdag så speciellt. Ändå kändes det väldigt konstigt. För första gången hade jag ingen pappaknapp att fira ens.

http://frunatmaken.wordpress.com

Catten

15 november 2011 18:31

Förstår att det känns sorgligt och märkligt. Just eftersom tanken på hur det "skulle kunna vara" slog mig så skrev jag det här inlägget...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

vad svårt det är ibland att komma till skott med att skriva, trots att det finns massor som jag behöver skriva av mig? Den 4:e fick jag besked om att jag har ny chef till 100% som ska ge mig uppdrag på 60% och att min fd chef har 40% av min tid. ...

med komplett fullt upp. Nytt uppdrag samt därmed sammanhängande utbildning på jobbet, flytt till en betydligt bättre lägenhet men även besiktningar och extraaktiviteter, jul- och nyårsfirande med restriktioner, pappa som utsatts för bedrägeriförs...

om man precis kan kalla det för "bostadskarriär" när man flyttar från hyrestvåa till hyrestvåa? Men för mig personligen känns det ändå så, främst för att jag flyttar från tredje våningen med dyr utomhusparkering "i mån av plats" till marklägenhet med...

aldrig gjort anspråk på att vara ofelbar. Tvärtom är jag ofta medveten om att jag "borde" gjort annorlunda, bättre, mer, högre osv nästan av födsel och ohejdad vana. Därför blir jag nog lite extra stött när en person som jag en gång stod mycket n...

så innerligt tråkigt och oerhört opraktiskt att vara i isolering i väntan på provsvar. Mest opraktiskt var onekligen att jag hade typ ingen mat hemma, så igår satt jag och funderade ut att om jag åkte till affären strax innan den stängde vid 22, ...