Det är inte det att jag inte vill - frågan är snarare hur jag ska våga?

Jag har tillbringat 14 tuffa månader med att bygga upp ett JAG, ett begynnande jag åtminstone: Det har varit en hel del arbete med "utbrändhet", skilsmässa, flytt och allt vad detta fört med sig. Jag har samtalterapeutats, stresshanteringskursats, Samverkansprojektats, arbetsrehabiliterats och tillbringat oändliga timmar med att fundera över vem JAG är, vad JAG vill med mig nu....med eget ansvar för mitt liv efter tjugo år i nån slags tvåsamhet!

Jag var tillbaka på fötter, rätt hyfsat - hade koll på mina känslor och tankar, kände mig tillrätta i min nya lägenhet i min nya lilla by, arbetslös/sjukskriven visserligen men med rätt bra koll på vad jag kunde och ville göra framöver. Ensam, visst - men trygg i situationen.

Så dök DU upp. Som nån slags virvelvind drog du in i mitt liv och förändrade alla premisser. Du var så självklar i din vilja och dina tankar och virvlade mig med dig.......Hur kunde jag stå emot? Kan jag stå emot? VILL jag ens det? På kort tid har vi kommit varandra nära, så nära som jag knappast tror att jag nånsin stått någon annan vuxen människa. Otroligt nog........

Jag ville ju faktiskt inte det här. Eller, jag hade inte planerat in nån som dig  mitt liv och jag vet inte hur det här ska fortsätta. Jag vill att det ska fortsätta, men hur ska jag våga? Redan den kontakt vi har har ställt min tillvaro på ända och om jag släpper dig ännu närmre inpå, vad händer då? Vart tar det JAG som jag beslutat mig för att fokusera på vägen? Men hur kan jag släppa dig, när jag tänker på dig lika ofta som det sägs att män tänker på sex, dvs ungefär var sjätte minut?

Det sägs att man inte ska ångra det man gjort, utan bara det man INTE gjort, och en viss sanning ligger det ju i det uttrycket, men frågan är om det verkligen gäller mig.....*rodnar*. Ett av mina största "fel" som slogs fast under allt kursande jag gjort var mitt extrema kontrollbehov och det spelar in här - hade jag VETAT och ensam kunnat styra över situationen hade det inte funnits någon tvekan, men hade jag ensam styrt så hade ju det här aldrig hänt. Hur länge står du ut med mitt vankelmod och mina tveksamheter?

Ännu större är frågan när jag ska kunna våga säga allt det jag funderar på, för säga det måste jag - SNART, innan jag går sönder! Vem sa att det skulle vara lätt att leva? Och varför är jag en sån feg liten skit.........