Lite lagom full i fan gick jag till mitt jobb i onsdags. Jag har inte arbetat där på 2½ år kan jag ju tillägga ,men för drygt ett år sedan ingick företaget, jag, FK och AF en överenskommelse att jag skulle tillbringa ett år i ett projekt vid namn "Samverkan" för att få hjälp att rehabiliteras. Om jag fick nytt jobb under det året skulle jag säga upp mig, om jag inte fick jobb skulle mitt företag säga upp mig.

Året tog slut i onsdags, och eftersom jag inget hört från företaget så inställde jag mig naturligtvis där som den lojala arbetare jag är. Man kan milt säga att både VC och kollegor blev överraskade.....Ingen visste någonting eller hade någon aaaaaaning om att jag skulle komma. Viss oro uppstod för T som gått på mitt vik under den här tiden, är gravid ch går på mammaledighet om 2 veckor, men kallt räknat med att få komma tillbaka efter det...vad händer med henne? Nåväl, det är inte mitt problem känner jag.....

Min VC och jag satte oss och hade ett kort och effektivt snack, när jag väl sagt att jag inte på något sätt motsätter mig en uppsägning i enlighet med tidigare överenskommelse andades hon ut en smula och lovade mig på stående fot lön under uppsägningstiden utan krav på motprestation. Så...om tre månader är jag inte längre anställd och med omedelbar verkan har jag inte heller det "orosmolnet" hängade över mig att inte veta vad, hur, när just DEN biten kommer att avslutas.

Just nu fick jag också ett telefonsamtal....ett samtal från en person jag haft sporadisk kontakt med men som fullkomligt ångade av innerlighet och hjärtegodhet. Det värmde ända ner i mina genomfrusna tår! Tack för dina ord H....du förstärker min tro på den goda människan! *snyftar en aning*

Och ikväll ska Catten gå på fest...hassegu, hur ska nu DET gå, känns som om det var en dekad sedan jag var ute i en folkmängd!

'til l8ers, loved ones!!