Alla vill så klart "få" må bra - vad "bra" är är förstås olika för alla - men jag tror nog att de flesta av oss är överens om att det där med att "må bra" - det är inte något en helt enkelt bara väljer. Oavsett om det är fysiskt eller psykiskt mående så är det inte att bara välja. Självklart finns det variabler en själv kan påverka, men många gånger behöver en också hjälp att hitta de där variablerna, och många gånger kan det också vara andra personer som är de där variablerna?

Jag har ju inte mått bra på ett tag, vare sig fysiskt eller psykiskt och bägge delarna har gått i vågor, hit och dit som den berg- och dalbana mitt liv alltid varit. På sista tidn har jag haft många infektioner, förkylningar som itne blir nåt av, problem med magen, mycket ont och svårt med matlust, illamående och yrselattacker, extrem trötthet oavsett hur mycket jag sover. Jag har provat lchf, skyllt på min sedan tidiga tonåren krånglande mage, dåligt näringsupptag pga min mag-op osv osv...

Så var jag ju på den här skyddsombudsutbildningen och fick en massa att tänka på kring arbetsskyddet på min arbetsplats, fick information om att stress förmodligen snart kommer att godkännas som arbetsskada, såg en film om tre personer som var sjukskrivna för stressutmattning och hade öht en mycket bra utbildning. Kommer taggad till jobbet på onsdagen och får börja dagen med att reda ut en härva som min chef (över mitt huvud) trasslat in mig i, får besked om att en komplicerad situation som jag varit inblandad i veckan innan nu är utredd, sam får sms OCH mail från min närmaste kollega att hen är sjuk och att jag får ta över hens arbetsuppgifter resten av veckan..... och där börjar jag må illa, får hög puls, blir varm som av feber och blir yr....

Går upp i arbetslokalerna för att prata med kollegorna om dagens arbetssituation och får veta att det fattas mer personal, allt som allt fem stycken.  Får ett konkret bevis på att den komplicerade situationen inte alss är utredd för mitt vidkommande. Jag får tunnelseende och är nära att svimma, kollegan jag ftf pratar med tittar på mig och undrar hur jag mår, jag berättar och hen säger "gå hem, gå hem NU". Duktig flicka som jag är protesterar jag och under tiden ansluter sig ytterligare en kollega, tittar på mig och säger en massa kloka saker om att vi bara har en kropp, ett liv och att det ligger i vårt eget ansvar att vara rädd om det. Så.....jag går hem.

I bilen på väg hem får jag en panikångestattack, måste stanna och andas och där och då står det fullständigt klart för mig att jag är på väg in i en stressutmattning igen. Väl hemma sätterjag mig och listar alla symptom och identifierar alla som likadana som dem jag hade -05 när jag blev sjukskriven för smärtrelaterad stress. Inser att jag aldrig mer vill hamna där och börjar fundera på hur jag kommit hit igen - "jag som aldrig...". Men det är ju inte så svårt att se egentligen. Som predestinerad "duktig flicka" med grava prestationsproblem har jag - i en krympande organisation - tagit på mig fler och fler arbetsuppgifter, responderat med stolhet när någon velat lägga på mig uppgifter utanför mitt uppdrag och på något smygande vis blivit ansvarig för betydligt mycket mer än vad jag är anställd (eller betald) för.

Så...på måndag och halva tisdag ska jag iväg på några (hoppas jag) väldigt givande seminarium och sedan får jag ta chefen vid hornen - om han är på plats vill säga - för det är ju också ett stort bekymmer i vår organisation: en alltför frånvarande ledning som kör med taktiken "åh ni är så kompetenta" och klappar på axeln istället för att avlasta oss det som ligger utanför vårt uppdrag. 

Och om två timmar är jag bokad på något lika stressande: besiktning av min blivande lägenhet! Med förhoppningen att den ska godkännas oh att nuvarande innehavare kan tänka sig att överlämna nycklarna till mig redan idag - eftersom bostadsföretagets kontor är stängt måndag och tisdag och jag ine kan få ut nycklar därifrån förrän på onsdag....vilket egentligen innebär att jag är hemlös ett par dagar    Håll typ alla tummar ni har för mig!