Ja, det är jag som fortfarande har influensa, men det är (på gott och ont) inte jag som är begravd.

Jag vet inte jag, det verkar som om den här flunsan is out to get me för den släpper banne mig aldrig - hade feber så sent som i fredags och den dagen, ja det var ju en dag för sig - nämligen min "svågers" begravningsdag. Jag är saligen förskonad från bouppteckningstrassel och ansvar vid dödsfall, min insats har sträckt sig till att vara vaktmästare, anhörig och vän på begravningar och det har varit fullt tillräckligt. I min egenskap av vän och anhörig har jag haft bara mig själv och en blomma att sköta, och i egenskap av vaktmästare vid jordfästningar har jag haft förmånen att samarbeta med oerhört kompetenta och dugliga begravningsbyråer. 

Den här entrepenören har jag nämnt i ett tidigare inlägg och tyvärr måste jag säga att de fortsatte sitt uppdrag i ungefär samma halvsvajiga stil. Själva begravningsakten var fantastiskt fin och stämningsfull, men allt runtomkring var mest snurrigt. Av respekt för familjen ska jag inte gå in på detaljer, men det började med att vi inte ens kom in i kyrkan från vapenhuset och när jag letade mig in genom en sidodörr, blott 20 minuter innan ceremonin skulle börja, satt de bägge entrepenörerna på varsin stol med armarna i kors och undrade inte alls var de sörjande befann sig....

Jag kan inte heller begära att de övriga gästerna ska vara lika vana och insatta i ceremonielet som jag, men jag tycker nog verkligen att det borde ha varit entreprenörernas (och inte min) uppgift att upplysa de närmast sörjande att det gick bra att gå fram i koret och titta på blommorna, att berätta för dem på vilken sida i kyrkan de ska sitta samt uppmana de övriga gästerna att ta plats i kyrkan osv. Samma sak efter avslutad ceremoni när ingen, mer än jag och ett par äldre släktingar, verkade veta att de skulle gå fram och hämta sina blommor för att ta dem med ut till graven, och ingen heller sa något vilket skapade en hel del förvirring.... Kanske är det för att jag "vet" som jag tyckte att det blev o-bra, kanske reagerade ingen annan men det här röriga...tja, det tog bort en del av värdigheten tyckte jag. Fast - helt utan disrespect - K var ingen värdig person utan faktiskt ganska rörig, så det kanske är signifikativt att hans jordfästning också var det?

Men ja, nu är han vederbörligen jordad och läst över och nu är det "bara" resten kvar. Fast det är så uppenbart inte mitt bekymmer, ingen hjälp från min sida har efterfrågats och jag är är i princip inte ledsen för det eftersom pappersarbetet verkar kunna bli ungefär lika virrigt som tillvaron i kyrkan...och jag tycker att jag har fullt upp med mig själv. Eftersom jag fortfarande var febrig och sjuk på begravningsdagen, och vi utan min vetskap fick huset fullt av folk så avvek jag faktiskt i tysthet, den enda som visste att jag gick var femåriga E som var ungefär lika trakterad som jag av folksamligen. Hade jag orkat så hade jag tagit med hen...och medan jag satt i min lilla skrotbil och filosoferade ut över havet funderade jag på vad "folk" skulle tycka om att jag försvann...och kom fram till att jag faktiskt struntade hägaktningsfullt i det. Flera av dem visste ändå inte att jag fanns, de hade inte presenterat sig trots att de befann sig det som som åtminstone på pappret är mitt hem så varför skulle jag bry mig om dem? Det är dessutom folk som jag aldrig mer kommer att träffa så....

Fokus på framåt, det är det som gäller. Jag skriver listor, hamstrar och fillelurar. Det kommer att bli bra.