då gått en halv evighet sedan jag bloggade senast. Eller ja, inte riktigt men jag är ju lagd åt dramatiska överdrifter så det _känns_ som en halv evighet. Hur lång nu en sådan är?

Men det finns förklaringar, eller ursäkter kanske. För jag har varit (och är) sjuk. Influensa, på min ära! Jag har ju gnällt om hur "alla andra" blir supersnoriga och hemskickade från jobbet medan jag "bara" fått blåsor och ledvärk och fått jobba kvar men banne mig...när jag tog lite semster så rasslade det till! Kände mig lite mer hängig när jag gick hem vid torsdags lunch, men hade ändå vin- och ostparty med bästa A på kvällen...visst fick jag lägga mig ned i soffan och vila mellan varven men vi hade ändå en yttrest tillfredsställande kväll.

Hela fredagen lullade jag runt i något halvkomatöst zombieliknande stadie, men när jagg fick förfrågan om ny vin- och ostkväll från nya vännen M var jag inte sen att acceptera. Visseligen med tillägget "kanske inte så sent eftersom jag inte är helt kurant" men ja...tiden går ju fort när en har roligt så framåt fyra-hugget på morgonen fick jag faktiskt köra ut hen, för då var jag komplett slut....

Och på lördagen skulle jag "bara" åka och ta en kopp kaffe hemma hos E, men fastnade i lä-hörnan i solen och blev sittande där i drygt fem timmar. Men si då sa förkylningsinfluensan "tack, så kul ska vi INTE ha det" och bröt ut med buller och bång - så efter att ha lagat till en ytterst frugal måltid bestående av ett par stekta ägg (min livrätt, min nödutgång i köket) gick jag och lade mig i soffan för att SVT-playa mig lite.....och somnande som en klubbad spädgris och vaknade drygt sju timmar senare, lagom till läggdags ungefär. Tänkte uppgivet att "jaha, nu lär jag inte sova på hela natten" men efter utförd tandborstning kröp jag ändå ned och loe and behold, somnade typ omgående!

Höll mig sovande till en god bit in på nästa dags förmiddag och pendlade under hela lördagen mellan att äta och sova, eller snarare typ äta i sömnen. På söndagen borde jag rimligtvis ha väckts av fanfarer, jubelrop och uppvaktande dyrkande men så blev icke fallet, till stor del beroende på att jag själv via sociala media inte bara underrättat utan också med emfas varnat nära och kära från att komma hit och riskera att drabbas av monsterförkylningen från Sodom och Gomorra, en slags min kropps apokalyps.

Ja, jag är som sagt lagd åt överdrifter och målande beskrviningar men I shit you not, i det här fallet överdriver jag verkligen inte - jag är så sällan sjuk, och har ännu mer sällan feber så det här har varit en pärs för mig. I morse tänkte jag optimistiskt att "i morgon kan jag säkert gå och jobba" men med tanke på att jag blev genomsvett av att gå ned för trappen, dra igång kaffebryggaren och dricka kaffet är det nog bäst att vara hemma även imorgon.

Bäst ur hälsosynpunkt, men verkligen inte ur ekonomisk dito för fy knäfvelen så orimligt fattig en blir av att vara sjuk! Jag har en kollega som har försökt att förklara varför det dras mer än vad en skulle ha tjänat när en är sjuk och visst, jag kanske förstår det rent förnuftsmässigt, men känslomässigt när jag tittar på lönebeskedet blir jag ändå upprörd...

Men ja, det kanske är läge att gå och sova nu då, så att jag skyndra på mitt tillfrisknande? Fast håen vet, jag har ont i varenda millimeter av kroppen efter att ha sovit och vilat, vilat och sovit i flera dagar. Den här kroppen är inte gjord för så mycket liggande. Eller vänta, låt mig fundera ett tag på det där sista uttalandet..........