Jodå, som sagt.

Allt löser ju sig till slut på ett eller annat sätt och jag kan väl säga som så här att det håller på att lösa sig - på "ett annat" sätt. Ett annat än det jag tänkt mig och helt ärligt, ett annat än det i mitt tycke optimala. Men det blir inte alltid som en tänkt sig, och då får en göra det så bra som det trots allt går.

Tyvärr är det ju så att det här lösande av nödtvång är omgivet av en del hemlighetsmakeri och är det någonting jag STARKT OGILLAR och har otroligt svårt för så är det hemlighetsmakerier. De närmast sörjande är informerade, men inte själ mer än de allra nödvändigaste. Jag ljuger inte för någon, men jag säger kanske heller inte alltid fulla sanningar till någon.

Men det STARKA OGILLANDE jag känner håller faktiskt på att gnaga ett hål i mig. Det där hålet sitter typ alldeles mitt i och det försöker jag - korkat nog - fylla med saker, så att det inte ska kännas så väl. "Saker" är tillexempel ostkryddade popcorn, kex med mögelost, kopiösa mängder chaithé, lakritsremmar, bananer och idag blev det till och med ett provsmakningsexemplar av en eventuell ny kaka till arbetsplatsens caféteria: arraksboll. (Jag har alltid älskat arrak, även i den åldern då jag knappt borde ha vetat vad arrak var - då fanns det en glasskiosk i Ronneby dit min mormor, hennes sambo och jag brukade åka och äta just - arraksmjukglass).

Anyhoo..de här idoga försöken att fylla utgrävningshålet har ju resulterat i ytterligare en sak som tynger - i dubbel bemärkelse, ähem. Det var ju inte meningen att jag skulle återgå till den sortens beteende...

Men eftersom beteendeterapeuten/den psykosociala resursen visade sig vara en psykkiatrisjuksköterska (inget ont om dem genrellt dock!) med ett så gravt talfel att språkidioten i mig vred sig i inre plågor och dessutom ställde mitt (inom hennes citationstecken) "problem" i relation till de "mycket värre saker" som kan hända i livet ansåg jag att fyra besök fick räcka. Fyra besök, som hon dessutom inte var i tid till ett enda av....

Så.

Då sitter jag alltså här igen och skriver depressiv blogg. Med ett genomtänkt men ofärdigt beslut som inte är på genomförandenivå i dagsläget. Hur det ser ut på jobbet ska jag inte ens snudda vid. Eller jo, det ska jag:

Jag är en "s*t*ns f*ttkärring" som distribuerar "k*kuppgifter" och som kan "dra åt h*lv*t*" eftersom jag även är "en j*vla idiot". Dessutom är jag skyldig till att mina elever inte kommer att ta betyg eftersom jag inte låter dem komma in i klassrummet om de är mer än 15 minuter försenade, förebärande att de då stör undervisningen för de övriga eleverna för mycket. Likaså är det mitt fel att det "går åt h*lv*t*" när jag - likaledes mitt under lektionstid - vägrar stå i klassrumsdörren och distribuera alternativa arbetsuppgifter åt just de elever som valde att inte dyka upp förrän 15, 20, 25, och 30 minuter efter lektionsstart. Detta kommer jag att få leva med som en kvarnsten kring min hals, eftersom det även kommer att vara mitt fel att de inte kommer in på ett nationellt program, inte får det jobb de tänker sig och alltså kommer att vara tvungna att "leva på soss" resten av sina liv.

Att detta gruesamma scenario enkelt skulle kunna undanröjas genom att eleverna ifråga helt enkelt håller reda på var och när de har sina lektioner (enligt samma schema som sedan terminsstarten i augusti förra året) är väl förmodligen att begära för mycket - det vet vi redan ju genom Björklund att alla problem i skolan beror på lärarna! Att jag idag - för fjärde gången på samma arbetsplats - igen fått (icke)beskedet om huruvida jag har ett jobb att återkomma till när nästa läsår börjar, att min chef idag ytterligare en gång har bevisat att han är - ursäkta språket - ett riktigt rövhål i ett äkta praktarsle och att jag fått höra riktigt äckligt skavller om några kollegor och att en oönskad person har återkommit till - och stör något kopiöst i min enda fritidssysselsättning - sångkören gör att jag med all önskvärd tydlighet känner att:

Nä, idag är VERKLIGEN ingen bra dag.

 

mira

6 mars 2014 10:46

Ibland behöver man ösa ur sig allt på en gång... och "det kunde varit värre" är en klen hjälp - tråkigt det inte fanns bättre hjälp/verktyg att få... hade önskat ni skulle funnit nåt bra och användbart.

Catten

16 mars 2014 18:53

Tack för omtanken, jag hade också förhoppningar. Men nu har jag i allafall provat. Får känna efter om jag ska gå vidare till någon annan, eller om det kan vara så att omständigheter förändrar även den delen av mitt liv :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

vad svårt det är ibland att komma till skott med att skriva, trots att det finns massor som jag behöver skriva av mig? Den 4:e fick jag besked om att jag har ny chef till 100% som ska ge mig uppdrag på 60% och att min fd chef har 40% av min tid. ...

med komplett fullt upp. Nytt uppdrag samt därmed sammanhängande utbildning på jobbet, flytt till en betydligt bättre lägenhet men även besiktningar och extraaktiviteter, jul- och nyårsfirande med restriktioner, pappa som utsatts för bedrägeriförs...

om man precis kan kalla det för "bostadskarriär" när man flyttar från hyrestvåa till hyrestvåa? Men för mig personligen känns det ändå så, främst för att jag flyttar från tredje våningen med dyr utomhusparkering "i mån av plats" till marklägenhet med...

aldrig gjort anspråk på att vara ofelbar. Tvärtom är jag ofta medveten om att jag "borde" gjort annorlunda, bättre, mer, högre osv nästan av födsel och ohejdad vana. Därför blir jag nog lite extra stött när en person som jag en gång stod mycket n...

så innerligt tråkigt och oerhört opraktiskt att vara i isolering i väntan på provsvar. Mest opraktiskt var onekligen att jag hade typ ingen mat hemma, så igår satt jag och funderade ut att om jag åkte till affären strax innan den stängde vid 22, ...