...ju - åtminstone i mitt tycke - en hel del fördelar med att vara ensamboende (med Ängel iofs men ändån....), men på senare tid har - åtminstone i mitt tycke - de fördelarna mer och mer överskuggats av nackdelar.

Nu är jag ju en rätt amazing självgående människa, min paroll har alltid varit "jag kan själv", Exet kallade mig - inte så kärleksfullt - "Stålkvinnan" och jag har alltid satt en ära i att kunna klara allt jag behöver klara och föresätter mig att göra. Visst har jag skadat mig, visst har jag slitit, visst har jag gråtit i vanmakt och frustration men det allra mesta har jag fixat. Både i form av fysiska arbeten och känslomässiga utmaningar, så jag är van, jag är härdad.

Men trots all härdning och trots all vana så är det ändå en känsla som på nåt sätt trumfar ut glädjen när jag fixat det där som behövt fixas:

Känslan av att inte ha någon att luta på.

Att stå ensam i de där situationerna, allt ifrån när nyckeln fastnar i låstet och det inte går att vrida den åt något håll och när mottagningen på tv:n inte gör annat än strular och när disken inte blir ren i maskinen, när elräkningen håller konstant (för hög) summa och elavtalet borde ses över, och till som nu alldeles när pannan trots massiv sotarinsats och eldning enligt alla konstens regler inte fungerar. Då är det faktiskt skitjobbigt.

Visst finns det folk att ringa, min pappa har alltid varit min klippa och ryckt in så mycket han kunnat trots att han befunnit sig 12 mil bort, jag har min hyresvärd, det visade sig finnas vansinnigt trevligt folk på Smålands sotningsdistrikt, det arbetar kunnigt folk på affären som rekommenderar spolglans och bättre disktabletter, jag träffade på en nyckeltillverkare som slipade till nycklen och så vidare. Det finns alltid kunnigt och insatt yrkesfolk att vända sig till så det är liksom inte den rent praktiska insatsen jag menar. Nej, jag menar att det vore så skönt att efter 30 års nästan överdriven självständighet kunna få sätta sig i soffan och inte bry sig mer än av ren omtanke, att kunna få lämna över det där som krånglar till någon annan nån enstaka gång. 

Jag tror inte att jag är lat, det är inte så att jag vill bli satt på piedestal och få allting gjort åt mig, riktigt så bekväm av mig är jag inte. Jag vill bara kunna få dela ansvaret med någon. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

vad svårt det är ibland att komma till skott med att skriva, trots att det finns massor som jag behöver skriva av mig? Den 4:e fick jag besked om att jag har ny chef till 100% som ska ge mig uppdrag på 60% och att min fd chef har 40% av min tid. ...

med komplett fullt upp. Nytt uppdrag samt därmed sammanhängande utbildning på jobbet, flytt till en betydligt bättre lägenhet men även besiktningar och extraaktiviteter, jul- och nyårsfirande med restriktioner, pappa som utsatts för bedrägeriförs...

om man precis kan kalla det för "bostadskarriär" när man flyttar från hyrestvåa till hyrestvåa? Men för mig personligen känns det ändå så, främst för att jag flyttar från tredje våningen med dyr utomhusparkering "i mån av plats" till marklägenhet med...

aldrig gjort anspråk på att vara ofelbar. Tvärtom är jag ofta medveten om att jag "borde" gjort annorlunda, bättre, mer, högre osv nästan av födsel och ohejdad vana. Därför blir jag nog lite extra stött när en person som jag en gång stod mycket n...

så innerligt tråkigt och oerhört opraktiskt att vara i isolering i väntan på provsvar. Mest opraktiskt var onekligen att jag hade typ ingen mat hemma, så igår satt jag och funderade ut att om jag åkte till affären strax innan den stängde vid 22, ...