Det går i perioder, men för varje gång jag är "på" så är det som om känslan ökat lite i intensitet:

Jag hör inte till.

Uppvuxen i en allt annat än släktkär familj, (fd) gift med en man med liknande bakgrund, i distansförhållande med en man med ännu större avstånd mellan familjemedlemmarna kännes det så himla väl, och ibland tänker jag att om det bara funnits en samhörighet med familj/släkt så hade kanske min brist på tillhörighet på andra plan kanske inte känts så tung? Min väninna som flyttade 25 mil, ifrån jobb, syster, kompisar, föreningsliv osv flyttade till en stooooor familj/släkt i en och samma lilla by, där alla värnar och tar hand om varandra - kanske är det lättare då?

Jag har i och för sig flera bra kollegor i mitt arbetslag, men jag är ny och de andra har jobbat mellan fem och tolv år tillsammans. Jag sjunger i och för sig i en härlig kör, men det enda som förenar oss är just sångövningarna en gg/vecka och enstaka uppsjungningar. Jag tillhör en levande och livlig församling, men jag är inte med i/inbjuds inte till det aktiva arbetet. Jag går på yoga tillsammans med duktiga människor, men bortsett från en enda utöver mig så är de andra deltagarna jämnåriga, har jämnåriga barn (och barnbarn), ordnar aktiviteter och fester tillsammans. Så är det förresten med de flesta människor jag träffat och trivs tillsammans med: de har redan sitt sammanhang, i form av släkt eller vänner sedan lång tid tillbaka.

Det finns en aktiv hembygdsförening, men jag kan inte delta eftersom jag inte kan förflytta mig till deras aktivteter. Samma sak med föreningen som står före vår bygdegård/samlingslokal. Samma sak med det mesta jag kan komma på här i trakten: jag kan inte engagera mig i den utsträckning jag skulle vilja kunna göra eftersom jag är så fysiskt begränsad = utan bil.

Ovanstående, i kombination/påverkat av det faktum att det för tillfället faktiskt inte alls är mycket jag är tillfreds med i mitt liv samt det faktum att höst/gråvinter är min absolut sämsta årstid påverkar naturligtvis  mitt allmänna psykiska mående. Att nästan ständigt grubbla över anställning (visstid på 80%), ekonomi (ytterst haltande beroende bla på tidigare nämnt faktum), arbetsglädje (obefintlig, trots goda kollegor och utmanande arbetsuppgifter), boende (charmigt, men kallt, slitsamt och snart ensamt), förhållande (distansierat) och vänskapsrelationer (avhängiga min flexibilitet) sliter på mig. Så mycket känns som "been there, done that, got the t-shirt and it doesn't fit" att jag undrar om det är en förbannelse, om det är så här livet faktiskt är, eller om det är jag som gör mitt liv sådant?

Det är väldigt mycket som inte är som jag tänkte mig det för 7½ år sedan. Det är faktiskt nästan lika mycket som inte är som jag tänkte mig det för 4½ år sedan och definitivt inte alls som det verkade kunna bli för två år sedan. Frågan är vad jag gör åt det - om jag gör något alls åt det - eller om jag sitter på samma plats, i samma situation om ytterligare två, 4½, 7½ år sedan och tittar tillbaka på vad jag (inte) gjort och vad som (inte) förändrats?

Vad jag säkert vet är att jag inte mår bra av status quo, varken psykiskt eller fysiskt. Det psykiska måendet triggar igång gamla oönskade beteenden, och eftersom ortorexi (återigen pga logistiska anledningar) inte är tillämpligt är det ätbeteendet som kickas igång. Det i sin tur påverar psyket, vilket påverkar...ja, det blir ju såklart en negativ spiral. Men nu har jag (äntligen) fått besked om att jag ska få börja i KBT, förhoppningsvis innan jul. Självklart hoppas jag att det ska kunna ge mig verktygen för att hantera/ta udden av åtminstone mitt negativa ätbeteende. De underliggande orsakerna går ju inte att komma åt så enkelt - jag tänker att åtminstone en del av det är saker som inte enbart går att förändra min inställning till, utan som faktiskt måste förändras i praktiken för att mitt mående i längden ska kunna förändras.

Så nu vet ni ;-)