tog sex av "mina" tio elever studenten.

Jag måste säga att jag är evinnerligen glad att Ängelen inte också gjorde det - för med så mycket att fixa för studenterna på jobbet så hade jag varken hunnit eller orkat göra det på hemmaplan.

Fast lite fix blev det ändå, eftersom hon i sista sekunden blev medbjuden på studentbal - f.d klasskompisens pojkvän dumpade henne 14 dagar innan balen och då fick Ängelen steppa in som kavaljer. Men det skulle ju orndas kläder! En känning hittades på Tradera, budades på och vanns...men kom ju aldrig!!!! Så i vild panik fick vi åka till StoraStaden för att köpa en kort cocktailklänning (vilket var det enda vi hittade) som jag sedan satt halva natten och sydde till en långkjol till....det var tråkigt och stressande, men det gick och bal blev det...

Åter till ämnet, "mina" elever tog som sagt studenten, och trots att jag vet att eget skryt luktar illa tänker jag nu skryta: i samband med detta får jag av ett föräldrapar veta att det är på grund av mig som deras son stannat kvar på vår skola. I samma veva som jag började jobba där hade föräldrarna blivit mer och med desillusionerade och uppgivna, skolsituationen funkade inte alls...men de försökte härda ut och hitta alterntiv under vägen. Så förändrades något, uppenbarligen alltså till det bättre och i fredags fick jag alltså veta att lillastora jag hade gjort den skillanden för familjen. Det värmde i hjärtat och fick självkänslan och självförtroendet att växa rejält.

Pappan ifråga - som faktiskt är något av en lokal celebritet - sa att om det någonsin var någto jag behövde hjälp med, om det var något på jobbet som krånglade, eller om jag tänkte söka nytt jobb och ville få "utomordentligt goda vitsord" så var det bara att höra av sig. Nu är ju inte jag den hjälpsökande sorten - men bara att få det sagt till sig...det är fint!