är väl det ord som på något sätt kan sammanfatta hela mitt liv. Eller möjligtvis "för sent". Det började redan när jag föddes - enligt morsan ett helt gäng dagar för sent. Jag var nämligen beräknad att ploppa ut den 15 mars, men kom först den 3 april. Naturligtvis vet jag att de inte var lika hajja på att beräkna sådant för 44 år sedan som de är nu, men jag menar - det är ju mer än ett par dagar?

"Typiskt" just nu är att Ängelen och jag tog oss en rask promenad i måndags, med stavar som värsta hurtbullarna. Helt efter (negativ) förväntan så skrek mina benhinnor efter nåt hundratal meter men skam den som ger sig täntke Catten och travade vidare. Efter ytterligare nån kilometer tänkte jag som så att det var väl f*n så envist och väl hemma igen efter tre km så kände jag med all önskvärd tydlighet att värken inte släppt alls.

Snarare tvärtom faktiskt och nu har jag ett högerben som värker från höften och ända ut i stortåspetsen. Så länge jag är stilla vill säga - för märkligt nog känns det helt okej att använda det så nu gäller det väl "bara" att komma på hur jag gör för att gå och sova samtidigt?

Jag BEHÖVER verkligen kunna motionera nu :(