Ibland hör jag en låt och det klickar med en gång....det finns en hel massa citat som jag tar till mitt hjärta och dagen citat är:

"My fingertips are holding on to the cracks of our foundation, I know that I should let go but I can't!"

En låt som varit favorit sedan jag först hörde den vevas om och omigen på ZTV:s Morronmix som stod på som ständig bakgrund flera dagar i följd är Timbaland's låt "The way I are":

Timbaland:
I ain’t got no money
I ain’t got no car to take you on a date
I can’t even buy you flowers
But together we be the perfect soulmates
Talk to me girl

 Keri Hilson:
Oh, baby, it’s alright now, you ain’t gotta flaunt for me
If we go touch, you can still touch my love, it’s free
We can work without the perks just you and me
Thug it out til we get it right

*kommer att fylla på*

Har vi kommit dithän kanske? En resa som varit lång, fast snabb och komplicerad,fast enkel -  samtidigt som den inte tagit oss någonstans alls, inte i den världen som finns därute ialla fall. Det har varit höga berg och djupa dalar och nu känner jag mig som om jag kastats in i lustiga huset....fast jag skrattar inte. Tro mig, jag skrattar inte ett jävla någonting. En del av mig skriker av längtan, en en annan del, en större del har börjat förbereda sig på att känna saknad.

Jag, som har slutat gråta för länge sedan, gjorde det i sömnen inatt. Jag vaknade med svidande ögon och fuktig kudde. Vet min kropp och mitt undermedvetna något jag själv inte riktigt vill inse ännu? Eller,har jag insett det men vill inte riktigt veta?

Japp, det är sant- allas er Catt är en livsfarlig kvinna. Tyvärr. Återigen har jag lyckats att göra någon jag tycker om illa. Så pass illa att jag har dödat en del av personen ifråga. Det känns hårt. Det gör det verkligen, det är inget jag ironiserar över eller skämtar om. Jag är medveten om att det påverkar vår vidare kontakt, men å andra sidan, säg vad som INTE gör det?

Eller snarare, säg vad som GÖR det? Vi verkar ha uppnått ett fullständigt dödläge nu......Den här gången måste jag säga att det inte beror på mig.....eller är det kanske det det gör, på mig, den fala mörderskan? Jag vet inte längre - jag om jag någonsin- vetat vad syftet med det här är!? Jag kan bara säga att jag är jävligt trött på att människor dyker upp som popupfigurer och gästspelar en stund i mitt liv. Det är rätt jobbigt fakiskt och jag behöver egentligen inte en massa turbulens i det här skedet av mitt liv. Frågan är ju vad som är minst turbulent bara...det som har varit kan man ju aldrig radera och vad som ska komma kan man inte förutspå!

Ett tag trodde jag att saker och ting skulle lösa sig med tiden, men det verkar inte så......vill saker och ting bli lösta?

*varkenmerellermindreförvirradmensattpåhold*