jag fick inte jobbet och ja, jag hade en rejäl svacka efter det. Mina förväntningar blåstes upp till rätt orimliga proportioner ochefteråt kände jag mig som en punkterad ballong. Det kändes faktiskt som om saker och ting höll på att lösa sig.

Nej, jag ville inte ha jobbet enbart för att få en inkomst, det var/är ett intressant jobb och jag ville verkligen ha det! Att en hel del andra saker i mitt liv skulle ha kunnat lösa sig/ utkristalliserats hade varit ett välkommet plus men inte det viktigaste. Jag tror väldigt mycket på det där med att vara BEHÖVD! Visst finns det de som har ett visst behov av mig men det är liksom inte riktigt samma sak...jag är så tillvand i det där tänket att göra en samhällsnyttig insats och att vara självförsörjande och att inte ligga till last osv att när den dagen kom så kände jag mig.........ställd utanför!

Jag kan ju gå här och skrota omkring i min egen lilla värld, finnas till för ungar och vänner och "tjäna" en hel del på det, rent känslomässigt men nånstans långt inne finns ändå behovet av att vara behövd! Jag vet och kan så väldigt mycket och det känns märkligt att det inte finns någon arbetsgivare som vill ta det tillvara.....*ler egotrippat* Nåja, livet är ju inte slut iochmed att man prioriterade bort mig från en tjänst där jag skulle passat perfekt, their loss rather than mine!!

Festen i lördags var trevlig, men när det huvudsakliga samtalsämnet kom att bli bröllop, nyligen begågna och snarast förestående kände jag att jag inte hade något att tillföra diskussionen, speciellt när det började handla om rena fantasisummor för att konservera(!) sin brudbukett. Jag har gjort det en gång (gift mig alltså, inte konserverat mig....fast vid närmare eftertanke kanske det inte är så stor skillnad?) och det ska en hel del till för att jag ska kunn tänka mig att göra det igen. Först och främst en lämplig kandidat! *L*

Nä allvarligt, jag minns inte ens varför jag gjorde det den där gången, det var väl mest "nåt man gör" efter två ungar (å en på väg) och villa och sju- åtta år tillsammans. Åsså det faktum att jag gärna ville heta likadant i efternamn som de andra, vilket också är anledningen nu efter skilsmässan till att jag inte byter tillbaka till mitt flicknamn. Att inte heta som ungarna finns liksom inte! Och att börja krångla med alla papper och alla plastkort är ju inte heller nåt som precis lockar....

Igår var en dag...som kanske går till historien som en av mina mer dubbla....jag orkade inte med mig själv för fem öre, så istället för att sitta hemma och gräva ner mig i elände åkte jag till A...där händer det alltid saker, om inte annat så gör hon jäkligt gott kaffe *L*. Nä, det GÅR inte att deppa hos A, det får man inte för lilla E, 4 år. Igår visade hon mig sin samling av nya leksaker, dvs en papplåda innehållande en död harkrank och fyra lika döda flugor i varierande storlek och förklarade omständligt vem som var pappa och vem som var storebror.

Sen ville hon visa mig hur man städar sitt rum.....förvånar det någon om jag berättar att E satt på sin säng och pratade oavbrutet medan Catten kröp runt på golvet och plockade saker? Jag har ju en viss vana från min tid med de tre i min egen maffia så......Det var mödan värt när jag fick se lilla E:s min när hon bredde ut sin tigerfäll på det nyröjda golvet och smäckt i en skiva med "Hercules" i cdspelaren och förnämt upplyste mig om att "Nu kan du gå ut ur mitt rum, jag ska vila och lyssna på saga!"

Så fick jag med mig en ängel hem...en ängel som inte alls var nöjd med sin "pappahelg" men ganska snabbt blev den där goa ängeln som hon är under sin ganska tunna fjortisfernissa och att ha henne nära får mig alltid att må bättre, och det blev inte sämre när gullesonen ringde och frankt deklarerade sina planer på att sova över hos mamma inatt....*älskar*

Ett sent telefonsamtal som på nåt underligt sätt knöt upp en del magknutar utan att egentligen lösa någonting gjorde också att jag har en hel annan ork att ta itu med den här veckan.....ganska innehållslös i almanackan, men med en hel del närhet med de goa ungarna!