Jupp, det roar jag mig med idag i efterdyningarna av huvudvärken från helvetet.....

Jag läser, läser och läser. Och jag blir avundsjuk. Jag blir så avundsjuk på era utlandsresor, intressanta jobb, härliga vänner, kärleksfulla relationer, underbara trädgårdar, charmiga lägenheter, bekymmersfria ungar, lantliga sommarställen, tillgivna husdjur och allt annat som bara oooooooozar gottigheter från era bloggar.

Jag har ju en hel del jag också, men idag blir jag såååååååååååååå avundsjuk. Det är väl okej att jag är det en enda dag. Jag lovar att det kommer att gå över.......snart......nån gång......kanske.....

Men i sanningens namn så inser jag ju att det är få av er som har ALLT  av det där ovanstående. Jag bara plussar ihop er, lägger er i en klump och ser allt det där som är brabrabra för att riktigt kunna vältra mig i nån slags självömkan - tänkte det var lika bra att passa på idag liksom.....

Det började så bra - M:s nya boende är ljuvligt, en charmig lägenhet på övervåningen i ett gammalt hus längst ut i samhället, med utsikt över odlingsmark. Det minimala köket passade ypperligt att sitta och mumsa glass och dricka kaffe i, alla rummen är nytapetserade och med nya golv enligt M:s önskemål. Vi tog en promenad i naturen, på en gammal banvall misstänker jag, längs en sjö en bit bort mot en sluss med underbara gamla stenbroar. M hade lite hokuspokus för sig och lyckades vifta undan regnmolnen så att vi slapp utomhusduscha =).

Efter en sväng till den lokala matvarubutiken blev det middagsbrass, M stod effektivt vid spisen medan jag läste klokheter ur en bok om nätdejting. Där stod uppräknat hur man ska och bör bete sig på alla de sorters nätsiter som finns, netikett och vad som lockar samt repellerar - allt interfolierat med "berättelser ur verkligheten" om hur folk träffats och funnit sitt livs kärlek. Jahaja liksom....uppmuntrande eller avskräckande, jag vet inte vilket.

Efter den mer än smakliga måltiden vidtog en sista touch av hemstylingen: tavelhängning. Jag är inte till mycket hjälp rent fysiskt, hålla nånting rakt ut med raka armar är ju inte precis min grej, men till slut kom faktiskt ett helt gäng väggprydnader på plats och så tramsiga och slamsiga som igårkväll vet jag inte att vi nånsin varit förut....

Tråkigt nog hade jag känt det redan under den vackra promenaden, vid middagen skyllt det på energibrist men under kvällen blev det klarare och klarare: huvudvärken från helvetet var på väg. Det fick bli ett hastigt uppbrott för hemresa och med risk för att framstå som trafikomoralisk måste jag säga att sett i perspektiv är jag glad att jag höll mig på vägen under hela den knappa timme det tar att köra. Väl hemma var det bara att skala av kläder och rasa i säng medan huvudet bultade likt fastskruvat i ett städ och magen protesterade våldsamt. Med hänsyn till vissa nätvänners emetofobi ska jag avhålla mig från att berätta hur det kändes - men det var inte bra.

Det var inte bra i många timmar. Jag tror att jag behöver gå till doktorn för att kolla att det verkligen är nån slags migrän och inte en hjärntumör.....Idag är som "dagen efter" - dock helt utan det alkoholintag man vanligtvis förknippar med kvällen före - men med eller utan alkohol, med eller utan huvudvärk så hade jag i allafall en himla trivsam kväll. Tack för det M! =)

är fint, åsikter är bra - man ska ha dem!

Ur åsikter kan det skapas debatter, förändring, förbättring. Men du kan aldrig, aldrig, aldrig säga att någon annans åsikt är fel. Fakta kan vara fel, men inte tankar, upplevelser och uppfattningar. Olika dina - ja säkerligen, men därmed inte sagt att de är fel.

Jag vill gärna ta del av ditt tyck och tänk, du får gärna ta del av mitt. Men knäpp mig inte på näsan och säg att jag TYCKER fel. Du kan peka på skillnader, lägga fram nya fakta, förklara om det är något jag missuppfattat och på så vis justera eller kanske helt förändra min åsikt. Men att bara komma klampande in och sabla ner mitt tyck med att ditt är bättre - nä vettu, det köper jag inte.

Btw så läste jag (efter tips från http://kastrullapan.bloggagratis.se) boken "Maken" av Gun-Britt Sundström. Den är bra. Väldigt bra. Inte nog med att den ger styrka och väcker mycket tankar hos oss som av en eller annan anledning varken kan eller vill leva i konventionell tvåsamhet, den är också en vacker tidsskildring. Jag har sträckläst och när jag inte har läst så har jag tänkt på den, och tillochmed drömt om Martina och Gustav. Det gjorde lite ont att lägga den ifrån sig när jag kommit till sista sidan. Jag insåg till yttermera visso att det är så livet är. Och livet gör ibland ont.

Efter att ha skickat iväg Ängelen imorse kröp latCatten i säng igen - jag går inte i barndom, jag går i tonår! Högst upp på önskelistan står sedan ett bra tag tillbaka sovmorgnar, massor av sovmorgnar! Jag somnade snabbt om, vaknade till då och då, kikade på klockan och tänkte i sann Jante-anda: "men tänk om det kommer nån, vad ska de tycka om mig som inte är uppstigen än" - men sannolikheten för att någon dyker upp oanmäld hos mig är minimal så bekvämligheten tog över och jag doozade off igen.

Ända tills det faktiskt kom någon! Kvart över tolv, insvept i täcket, med håret på ända och inte alls pigg trots 12- 13 timmars sömn öppnade jag dörren för G. Vi har också känt varandra sedan P20 gick i blöjor men inte så där nära, inte förrän hennes sambo dog i ungefär samma veva som jag separerade mig. När jag kom för att kondolera, trots att jag inte alls visste hur, insåg vi att det fanns lite mer under ytan hos oss båda och att vi under många år slätat över och dolt för att passa in i det nästan Stepford-liknande samhälle vi bodde i. Vi ses inte speciellt ofta, men när vi gör det är det desto trevligare och trots akut brist på både mjölk och tilltugg till kaffet fick vi ihop några timmars babbel.

Hon fann det inte ett dugg underligt att jag fortfarande huserade i sängen så där dags på dagen, snarare tvärtom - hon är nog en av de mest Jantelagsbefriade människorna jag vet som inte har hemfallit till att kalla sig "bohem" för att skyla över sin slarvighet/ointresse för hushållsgöromål. Att det finns något som heter tex "Jag borde gå en promenad nu när det är så vackert väder" är i hennes ögon en anomali. Vid vackert väder ska man göra exakt det man VILL - inte en massa "borde". Och jag låter mig villigt influeras av det tänket och inhibierade alla planer på mina borde - det är ju helg i tre dagar till! Och när helgen är slut - ja då kommer det en hel massa dagar till att bara leva, leva och leva på!

Skulle jag mot förmodan dö hastigt och lustigt, ja då får jag göra det med skitiga fönster, orakade ben, skuld hos CSN och så vidare, och så vidare. Hur "bra" vi än lever på så finns det alltid något vi "borde" gjort större, bättre och längre - men se det tar jag nog och skiter i!

snyggot Å var nästan lika okulig som jag, så nån picnic i parken blidde det inte idag. Okuligt har det varit att gå med piska över Ängelen så att hon skulle få klar packningen inför mogrondagens resa.

Minst lika okuligt var det att idag komma till insikt om att vissa människor mår man bäst av att släppa taget om....nu blir det veklagan, så ni som inte orkar med det uppmanas härmed sluta läsa:

Jag hade en vän. Vi lärde känna varandra för så länge sedan som när min rara P20 fortfarande gick i blöjor. Hon hade sitt elände, jag hade mitt. Vi delade många glädjeämnen; åkte på semestrar, gjorde utflykter, planerade trädgårdarna, drack otaliga koppar thé i något av köken,sydde kläder ihop, gick på skogspromenader, åkte på vattenqi-gong.

Starkast sammanhållande av allt var nog ändå det faktum att inför varandra kunde vi få deppa ihop - det var ett ömsesidigt utbyte, och när det var sagt så hade vi lika trevligt igen. Vår kontakt började avta efter min skilsmässa, och ännu mer efter att jag började jobba förra sommaren. Hon blev avundsjuk på något sätt - på mitt jobb, på mina nya vänner och hon drog sig undan mer och mer. När jag ringde eller messade hade hon aldrig tid med mig, eller var så negativ att mina telefonsamtal blev mer och mer sporadiska.

Jag har fortsatt att höra av mig, men idag insåg jag att jag nog lämnar över bollen till henne. Vi har förmodligen inget mer att säga varandra och det är ju som det är, jag inser att även vuxna vänner kan växa ifrån varandra - men det känns ändå underligt att en snart 20-årig vänskap ska försvinna som ett sandslott för vågornas nötande.....

Jag är jävlig okulig idag.

På förekommen anledning liksom. Smack tjoff så satt den bara där, rätt mellan ögonen. Okuligheten alltså.

Imorgonbitti tänker jag skaka av mig den, sluta redan kl 12 och ha en trevlig eftermiddag med snyggot Å, åka hem och tvätta/packa Ängelen inför Gbgresan, skicka iväg henne snortidigt på torsdag morgon och sen fortsätta ha en så bra långhelg som jag bara kan.

Har ni några tips på vad man gör en hel långhelg, pank och ensam så mottages de tacksamt.

*okuligar vidare*

I fredags var jag snäsig. Jodå, visst har det hänt tidigare, men nu var jag det mot en alldeles speciell person som alltid förut skyddats av nåt slags tabu.

Min mor.

Tsssss tänker nog en och annan, morsan har man väl snäst av ett antal gånger i livet. Jo, många har nog det - men inte jag. Av en massa olika anledningar.

I fredags gjorde jag det - in public så att säga. Inför P18 med flickvän, Ängelen och min lillefar. Om petitesser. När hon ifrågasatte om det VERKLIGEN behövdes en hel skiva ost på varje varm macka P18 och jag bredde. Det brukar hon inte ha. Men i MITT hus har vi det! Och när hon frågade Ängelen för sjuttitrettonde gången om hon VERKLIGEN inte skulle äta mer. Ängelen som redan som det är inte har alltför jättelätt för det här med mat och verkligen inte behöver tjatas på.

Det blev en ganska pinsam tystnad.

Men åhhhhh vad det kändes bra! Det kanske äntligen är dags för mitt tonårsuppror?

Jag var faktiskt riktigt duktig igår tyckte jag.

För en gångs skull åt jag hyfsat; det fanns lax till mig och E, jag åt lite rostade rotsaker, mer sallad, en brödbit och en skvätt sweetchilisås. Tänkte verkligen inte äta nåt kött, trots att just grillad karrékotlett är en av de få kötträtter jag faktiskt tycker om smaken på. Korkat nog satte jag mig vid just det bordet som kotletterna var framställda på och svagsint och som jag är kunde jag inte låta bli. "Bara en liten bit" - är det något ni känner igen? Bara en liten bit av en tunn knapergrillad karrrékotlett.....

Vid kaffet var jag ännu duktigare, jag tog faktiskt bara en tunn skiva av den delikata tårtan med nån slags mazarinliknande botten täckt av chokladmousse och dekorerad med de sötaste små rosenknoppar av vispgrädde för trots att smaklökarna ropade JA JA så viskade magen nej och jag stod emot.

Idag skriker magen NEEEEEEEJ och försöker frenetiskt göra sig av med den där lilla pyttebiten kött jag åt igår och jag har beslutat mig för att bli vegan. Eller frukterian. Eller lufterian - jag vet inte om det heter så, men jag har läst om att det finns människor som övertygats om att de kan leva på luft allena. Det kan man - men inte så värst länge.

Just idag känns det faktiskt som om det vore värt ett försök.