aldrig gjort anspråk på att vara ofelbar. Tvärtom är jag ofta medveten om att jag "borde" gjort annorlunda, bättre, mer, högre osv nästan av födsel och ohejdad vana.

Därför blir jag nog lite extra stött när en person som jag en gång stod mycket nära, men som jag av flera olika skäl först glidit ifrån, och sen även aktivt avstått från att ha kontakt med, efter tre års tystnad plötsligt levererar en utskällning i en kommentar till ett av mina Facebookinlägg.

Jag tänker inte berätta vad som gjorde att jag slutade höra av mig till hen, men det var outsagt ömsesidigt - det har alltså inte förekommit ens en enda liten emoji oss emellan under de här åren och så nu plötsligt *kapoff*!

Släpp och gå vidare, släpp och gå vidare.