har varit en känslomässig berg-och-dalbana, som vanligt ungefär ?

Jag vet inte om det är stress inför flytten, funderingar kring löneavtalet eller oro kring LAS-förhandlingarna eller något annat eller alltihop? Det känns ändå som om den värsta oron kring vad som händer på jobbet har lagt sig. Chefen var tillbaka i onsdags och vi hade ett bra prat tyckte jag. Men å andra sidan så vet jag att jag är oerhört naiv och godtrogen, vill så gärna att allt ska vara _bra_ att jag likt Rödluvan skuttar vidare i skogen...

Nåväl, lite ångestfladder i bröstkorgen går ju att leva med - ett tag iallafall. Jag har ju strategier för att hantera känslan men skulle ännu hellre vilja bli medveten om ursprunget till den så att jag kunde hantera den men ?????

Kanske är det också/återigen tidsomställningen som fladdrar? Jag är så oändligt trött fast det gått en vecka sedan det var dags. Och nu skymmer det redan...jag vet att jag har sagt det förut, och jag säger det igen: jag är inte skapt för att bo på den här breddgraden.