Egentligen hade jag tänkt fundilura ytterligare kring min egen ringa person idag, men eftersom det är källkritikens dag vill jag verkligen ta dagen i akt att lyfta vikten av att vara källkritisk, och mot min vana även en aning politisk.

Vad är det då att vara källkritisk?

Jo såklart att kontrollera vem som har skrivit, när det hela skrevs, vem som skrev det och även varför personen ifråga skrev/för vem/var det publicerades.

Nu finns det ju ett skrämmande högt antal personer som utan att ens tänka i en microsekund diskvalificerar vissa media som "PK-media" och "slaskpressen" och det brukar (för dessa personer) generellt vara alla de media som inte hyllar SD:s politik, oavsett vilka källor dessa media använder sig av. Men det finns ett par bilder som på ett enkelt och lättöverskådligt sätt kan hjälpa dig att vara källkritisk...

Den första är för oss som gärna skulle vilja kalla oss för vuxna:

Himla enkelt att läsa, ta till sig och efterleva innan vi publicerar/delar något vi just läst. Den andra är för oss/de som har lite svårare för att ta till sig skriven text, och behöver lite bilder och fina färger:

Intreesant nog fann jag den senare bilden, och ifrågasättandet av den på en sida som jag utan tvekan skulle kalla både rasistisk och nazistisk och det tycker jag är rent ut sagt sorgligt, i mer än en bemärkelse.

Nå, så....källkritik alltså.

En vän till mig delade i uppbragt indignation på Facebook, en bild på en minister med en massa olikfärgade flaggor och undrade uppbragt om det verkligen fick gå till så som det stod i bildens vidhängande text. Vad min vän missat var:

1. Bilden var ett montage - den sortens flagga finns inte, och efterfrågades inte.

2. Bilden och artikeln kom från en satirsite, det fanns alltså inget som helst allvar eller sanning bakom.

3. Bilden och artikeln var ett par år gammal = old "news" och som sagt inte ens sanna.

Trots ovanstående hade flera personer bara läst rubriken och tittat på bilden och kommenterat argsint, uppgivet, rasistiskt och hatiskt.....men OM de agerat källkritiskt hade de upptäckt fakta bakom bild + text och sluppit både reagera, och dela vidare = sprida mer missuppfattning och hat. För det är det vi gör när vi inte är källkritiska - vi springer hatets ärenden och skapar klyftor mellan människor, istället för att ena och överbrygga för att skapa förståelse. 

Peace out, så här på källkritikens dag   

Ett rätt av två där i rubriken, för det jag bor i är väl nästan så långt en kan komma ifrån timmerkoja men jag är glad ändå. Eller jag kanske ska säga: jag är glad på grund av det! För om ni minns huset i Lilla Byn, det var ju nästan en timmerkoja och även om jag hade några bra år där så inser jag - bland annat när jag läser mina gamla blogginlägg - att jag verkligen inte mådde bra när jag bodde där, iallafall inte vintertid. Och i Sverige är det vintertid ganska stor del av året   

Nå, nu bor jag bra och det är huvudsaken - som jag skrivit tidigare känns det att jag håller på att landa i mitt hem och i mig själv efter de senaste årens turbulens med flytt dit och hit igen. Att vi går mot ljusare tider igen påverkar såklart också positivt och ja, jag känner mig liksom....nöjd!

Jag har haft en fin helg, inte extremt innehållsrik och inte så rolig att jag gapskrattat hela tiden men min fantastiskt hjälpsamma Lillefar   har lagat min bil, och tvättat den , jag har tagit årets första längre promenad i morgonsolen, så tidigt att det bara var hundägarna, panschisarna och jag som var ute och jag har även premiärcyklat. Märkligt ändå, jag som har cyklat så mycket i mitt liv, att jag inte gör det mer under vintern? Förmodligen för att jag alltid fryser så förbannat, och det är svårt att undvika när en cyklar!

Men nu, nu hoppas jag innerligt att det där snösjoket som kom i början av veckan och som töade bort nästan lika fort var det sista för säsongen - jag menar, sportlovet har varit och Vasaloppet är åkt - då är det väl nog och bra med snö? Kollegan M och jag håller noga koll på "Solfilmen" och är rent barnsligt förtjusta över hur många minute mer dagsljus vi får för varje dag som går! Kanske, kanske är det snart slut på den här förlamande tröttheten!?

Jag hade nästan hellre skrivit "snabba cash" för idag drog kollegan ut lönelistan för alla oss kollegor. Nog visste jag att jag gjorde ett dåligt avtal när jag signade upp, eftersom jag kom från flera års sjukskrivning och arbetslöshet, och jag vet att det verkligen inte varit bra för min löneutveckling att vara fackligt aktiv, och så aggressivt aktiv som jag - och så ovanpå det tjänstledig och sen komma tillbaka och vara ännu mer aktiv även som skyddsombud....men att det skulle påverka min löneutveckling i så pass negativ bemärkelse som jag fick svart på vitt på idag - nej det trodde jag nog inte. Jag har försumbart högre lön än vår vaktmästare, och han har alldeles för låg lön med tanke på alla arbetsuppgifter han har....

Men snabba kast är det i den bemärkelsen att jag ju under en alldeles för lång tid gått runt och inte haft en riktig position, inga arbetsuppgifter som varit riktigt "mina" utan mest jobbat med att täcka upp där det fattats folk och nu på bara några veckor fått besked om att jag:

1. Får studera kompletterande utbildning på betald arbetstid

2. Tillfrågats om att få utökad och mer reglerad position i den del av verksamheten där jag nu är "stand-in"

3. Tillfrågats om att hålla en utbildning angående verksamhet som jag har tidigare erfarenhet av samt

4. Vara ansvarig för vår verksamhets officiella Facebook-sida

Och det låter ju lite lagom splittrat, men är förmodligen saker som skulle tilltala mig något alldeles oerhört med tanke på hur flexibel (läs: rastlös) jag är......

Så, med tanke på både cash och kast så har jag en tanke om att kunna koppla samman dessa, nu när det närmar sig lönesamtal    

Det känns ju bara milt ironiskt att jag, och två av mina kvinnliga kollegor just idag, på internationella kvinnodagen, utsattes för grovt mansplainande och härskande av lillchefen....

Vi är alltså tre äldre, välutbildade, genomkompetenta, erfarna och handlingskraftiga personer som lyfte en arbetsplatsfråga med vår chef idag. Inte för att direkt fråga, utan för att verifiera vårt agerande och liksom...ja, befästa det hos person i chefsposition så att ledningen är medveten om vårt handlande. Det gäller en sak som jag och en av kollegorna har gjort om inte hundra så iallafall väldigt många gånger, är helt klara över hur en går till väga för att göra och inte tvekar att göra...men detta nådde inte fram till _mannen_ ifråga utan han, betydligt yngre och med både mindre erfarenhet och kompetens i ärendet gjorde som han brukar: han avbröt.

Det är nog en gren han skulle kunna ta guldmedalj i förresten, att avbryta. Åh, jag ogillar STARKT personer som avbryter andra!!! Dels för att det är ohyfsat och dels för att det är en härskarteknik - och i det här fallet handlar det om en person sm avbryter och säger saker som är helt bort- i - tok   

Nåväl, när han då avbröt så gjorde han det inte för att visa sitt stöd, eller ens sitt ogillande - nej, han gjorde det för att FÖRKLARA HUR VI SKA GÖRA. En sak som vi som sagt gjort ett stort antal gånger, som vi KAN och utan att vi ens bad honom berätta. Och det hade vi också informerat om, så varför han agerade som han gjorde....tja, det orkar jag inte ens spekulera om. Men det här visar ju återigen på att den här jävla dagen fortfarande behövs   och att det verkligen inte finns någon anledning att säga "grattis" till kvinnor, inte så länge män som han finns.... och jo #allamän.

Alltså, en del dagar (tbh: de allra flesta dagar) är en så salig blandning av ups and downs att jag känner mig som om jag befinner mig i en centrifug. Dagen idag började med att 2/5 av personalen var frånvarande vilket lägger en försvarlig extra arbetsbörda på oss som är kvar....men det löste sig helt galant! Den fortsatte med ett möte som jag alls inte såg fram emot eftersom de mest tar tid och är till intet syftande - vilket i sig är hemskt eftersom det är månatliga MBL - men även där överraskades jag av att min chef #3 var den som höll i mötet och hon är ju "en ytterst behaglig person" som min fackkollega formulerade sig   

Väl hemma lagade jag mat, som både blev god och gick att få ned utan bekymmer, det tillhör inte vanligheterna så det är bara att tacka! Sen satt jag här och fånglodde ut genom fönstret....på den ovälkomna snön, och på det snöfall som börjat.....och tänkte på att imorgon är det jag som kör i vår lilla car-pool och att det är tisdag och körsångsdag, och att det vore smart att gå och och gräva fram den lilla bilen...om jag orkar köra till kören.....men jag måste ju köra imorgon....så.....

Så jag gick ut och grävde fram den lilla bilen, den startade som det underverk den är och jag sopade, sopade och sopade snö. Ofattbart att en så liten bil kan ha så mycket snö på sig? Till slut var det enda vita på bilen lacken och inte så mycket snö och när den ändå var framskottad så kunde jag ju lika gärna köra till kören...eller? Så jag började köra, och ungefär halvvägs var jag redo att vända för där både toksnöade och tokblåste det men sen blev det bättre och hipsvips så var jag framme vid församlingshemmet.

Och så var min lilla Lollo där!  Vi är nåt slags kindered spirits, fast jag ursprungligen var kollega med hennes pappa och hon är gott och väl yngre än mina barn....men hassegu vad vi kan prata och fnissa hon och jag - what a joy she is! Men eftersom luftrörskatarren hänger i och tanten är trött så tänkte jag att "jag stannar inte hela kvällen, jag åker hem efter fikat" men när vi fikat färdigt så började vi på att öva på sångerna till påskhelgen och de till långfredagen är så stämningsfulla, sorgsna och ödesmättade och de till påskdagen så jublande och glada att tja...jag blev väl kvar en stund till.

Och när jag körde hem så hade det inte alls snöat så mycket som jag oroat mig för och när jag kom hem så gjorde jag gott te med smak av ingefära och citron - jag har tydligen lärt mig att dricka GRÖNT te, jag som alltid tyckt att det smakar som något nån sopat ihop från ett dammig loggolv   och nu sitter jag här och bara sprudlar av endorfiner som frigjorts av en bra dag och härlig körsång....jag som egentligen hade tänkt skriva ett ganska deppigt inlägg om "mitt mående". Men oroa er inte - det kommer säkert en annan dag   

dalar betänkligt, men jag antar att jag måste förstå att jag inte ska räkna värdet hos mina nedskrivna tankar utifrån antalet sidvisningar utan genom vikten av att jag får skriva ned dem, få ur mig dem.

För det är ju det min blogg är till för, för mig   

Och ärligt talat så är det mest bara gnäll i min blogg, och det är ju inte så himla kul för folk att läsa, vare sig de känner mig eller inte....men det är ju oftast gnället som är väsentligt att få ur sig - det positiva är ju liksom så bra att det inte behöver pratas om....tyvärr. Tyvärr säger jag eftersom det faktumet gör att många av oss framstår som grinigare än av vi generellt är för som en av mina fd kollegor sa: "frid tiger still". Jag ska försöka bli bättre på att skriva ned saker som är positiva också, om inte annat så för att bloggen är ett nästan magiskt tidsdokument för mig själv också - varje gång jag postat ett nytt inlägg tittar jag tillbaka på om/vad jag skrivit samma datum fast tidigare år och det är faktiskt ganska spännande att få koll på vad jag reagerat på, och hur jag tänkte, vad som förändrats och vad som är sig likt....

För visst är det så, att vissa saker i livet återkommer?

På sista tiden har jag blivit nästan skrämmande medveten om detta, att de tankarna jag tänker nu har jag tänkt tidigare, enda skillnaden är att nu är de mer uttalade, mer ingående formulerade och jag känner mig också mer klar över hur viktigt det är att jag tillåter mig tänka, känna och så småningom också agera utifrån dem. För det handlar om att vara sann mot sig själv, att inte väja för det som är jobbigt eller som kommer att ifrågasättas. Att jag för en gångs skull i livet väljer att prioritera mig själv, 'bout time kan jag tycka!

More to come.....