Ja, det är sommar - tack och lov! Och ledigt. Jag vet inte om jag har nämnt det, men det här är min första betalda ledighet sedan -06. Det är tio år, och enligt en del fullständigt osannolikt. Jag har förstått att "i min ålder" så "bör" en ha en trygg, fast anställning sedan flera år tillbaka, en "bör" ha pengar på banken, ett tryggt hem och gärna en (ny?) fast relation.

Ptja...vad kan jag säga - kul för er som har det - om ni själva tycker att det är kul alltså? Inte sällan träffar jag på unga människor, i ålder med mina barn (dvs i spannet 23- 30) som tycker att de "inte kommit nånstans i livet" för att de inte har ett fast jobb, äger sitt hem, har en fast och stabil relation och (minst) ett barn på väg. När jag berättar för dem om hur mitt liv ser ut, som är dubbelt så gammal som dem, vet jag inte alltid om de blir tröstade eller mer uppgivna  

Men iallafall, nu har jag en betald semester, i hela sex långa veckor (även om jag blir lite rädd när jag tänker på att hälften av de veckorna redan har passerat) och det är meningen att jag ska vila. Vilar gör jag, och njuter av vardagens stillsamhet. Ägnar mig åt katt, ungar och barnbarn (!). Medelklassliv i småstad, och helt okej just i det här skedet av livet. Lyssnar på Sommar i P1, dricker kopiösa mängder kaffe, strosar runt med Ängelen i stan på jakt efter Pokémons, fikar på ungdomens välbekanta fik, tittar ut över innerstadssjöns glittrande yta och tycker att jag har det bra.

Trots (eller kanske tack vare?) att jag inte åkt utomlands, inte har pengar på banken, bor i en hyresrätt i det inte allra "finaste" området i SmåStaden och har en relation som är på "här och nu" - basis. Jag vill inte påstå att jag är till 100% tillfreds med livet - men det beror mer på alla händelser i omvärlden, terrordåd och våldtäkter, än på skeenden i mitt eget liv.

Kanske är jag så nära den där hyllade mindfulnessen som jag personligen kan komma?