...förståelse för om ni tror att jag har övergett er. Det har jag inte, men livet kom - återigen - emellan.

När värsta uppståndelsen kring boende och flytt hade lagt sig fortsatte kontroverserna på arbetsplatsen och jag  - som har insett att jag faktiskt i vanliga fall är ganska konflikträdd - har fått sätta ned foten ordentligt i egenskap av både fack- och arbetsplatsombud, både gentemot kollegor och ledning. Dessutom har ledningen insett problematiken och vi har haft samtal med en beteendevetare - som dessutom ville ha mig som bollplank baserat på både min utbildning och min ombudsposition. Det kändes både bra och mindre bra. Men så gick vi på semester, till slut.

Och knappt hann semestern börja förrän jag blev läkemedelsförgiftad när jag var på resa och även om det passerade på ett par dygn var det en så skrämmande upplevelse att jag fortfarande får adrenalinpåslag när jag tänker på det. Strax efter hemkonsten skrev jag ett inlägg på Facebook, i syfte att mana till viss eftertanke och en person gick fullständigt bonkers precis tvärtemot den där eftertanken, och blev dessutom så kränkt av tillrättavisningar att hen har jagat mig i en dryg vecka med både telefonsamtal, meddelande på röstbrevlåda, meddelanden i Messenger och på sms och trots att jag är lågmäld och avfärdande kan hen inte göra ett avslut. Idag försökte hen igen och jag avslutade ännu en gång så nu hoppas jag på frid och ro. 

För det hjälps inte, jag kan tycka att personen ifråga är fjantig och kränkt, men det faktum att hen inte lyssnar på mig väcker jobbiga minnen till liv - har du en gång blivit stalkad så ligger den där känslan rätt nära ytan, känslan av att bli förföljd, att blåsa upp saker, att kämpa mot väderkvarna, jag vet inte....men håll tummarna med mig nu om att hen åtlyder min uppmaning att lägga saken ur världen och njuta av semestern istället!

Men det har ju hänt bra saker också - hur ofattbart det än känns så hr jag gått och blivit farmor! Tja, än så länge har ju inte min personliga insats varit så enorm men jag hoppas och tror att jag kan få finnas till för Lilla Grodan så mycket som det bara går! Och den där semestertrippen som jag lyckades bli sjuk under, ja den var ju utöver det alldeles fantastiskt underbart trevlig! 

Och nu sitter jag här, halvvägs in i vecka tre av sex semesterveckor. Han som äger andra halvan av mitt hus håller på att lägga om taket (på min halva också) nu under sin första semestervecka - och är rätt glad att jag, med min makalösa förmåga till svindel-by-proxy - håller mig borta så att han kan få arbeta ostört, utan någon som står på marken och nervöst ropar om "håll i dig" och "var försiktig" och "fy så högt det är!!!" men om hans beräkninar håller så ska han tydligen komma västerut efter det. Då blir det förmodligen fröjd och gamman och utflykt minst till Rusta, Jula och förmodligen också en eller annan loppis. Mer somrigt turistiga utflyktsmål än så får jag besöka i sällskap med andra har jag insett, och även att det inte är någon idé att hoppas på att den saken ska förändras. Sjunde sommaren spräcker alla illusioner, det vet ju alla som sett "Seven year itch" med Marilyn Monroe