En del av er vet ju att jag för i rappet 10 år sedan genomgick en....ska vi för enkelhetens skull kalla det "en mycket intressant" skilsmässa. En process där min dåvarande man å ena sidan hävdade att jag förstört hans liv, och å andra sidan menade att han aldrig skulle gå med på skilsmässa för "så lätt ska du inte slippa undan". Det var många turer där, som tog oss genom både Familjerätt (eftersom han tänkte begära enskild vårdnad om barnen, då 17, 15 och 13 år) och Tingsrätt som i enlighet med gällande lag förordade om omedelbar skilsmässa eftersom det inte fanns barn under 12 år varför ingen betänketid behövdes - och även om det hade gjort det så hade mer än 1½ år gått sedan jag lämnade in min ursprungliga, enskilda ansökan.

Nåja, det var många turer där - turer där jag tyvärr måste säga att Exet inte drog sig för att misskreditera mig inför barnen, bland annat med att ljuga ihop historier för både dem och grannarna att jag varit konstant otrogen och träffat (minst) en ny man att ersätta honom med. När han inte fick vatten på den kvarnen gick han själv vidare och dejtade i en rasande takt och träffade så (på match.com, vars första månadsräkning drogs på mitt konto) den kvinna han sedermera skulle gifta sig med.

En rysansvärt förträfflig person (som bjöd våra minderåriga barn på både alkohol och tobak, samt köpte varsin "clone-a-willy" i julklapp till pojkarna)  enligt honom - det fick jag veta både via sms och på Facebook. Han beskrev målande att "nu äntligen förstod han vad kärlek var" och "om jag bara träffat henne tidigare". Även mina föräldrar fick sina slängar av sleven för nu hade han äntligen "svärföräldrar som ber sig åt som folk" (dvs fyller en med dyr whiskey och reder ut ens skulder hos Kronofogden?) och tja, det gick som det gick - de gifte sig och levde lyckliga ever after....eller gjorde de det?

För Ängelen var här häromdagen, och dängde upp en massiv nyckelknippa när hon rotade i sin väska - "pappa är i Tyskland på spritresa och jag ska mata katterna" berättade hon - och eftersom vi nyss pratat om att åka till Ikea någon dag skojade jag om att vi kunde låna pappas bil till det men... "det är juinte pappas, utan nycklarna till M:s bil" sa Ängelen, på vilket jag kontrade att "jamen det är ju han som har köpt den" (vilket det är, för de oförskämt många pengarna han ärvde förra året). Det skrattade vi lite åt och sen sa Ängelen lite dröjande att "ja, typ allting är ju pappas......hon kan ju inte ha något skrivet på sig för då kommer ju Fogden och tar det"

Och ytterligare lite senare...."tänk om de skulle skiljas, då skulle inte M ha nånting". På det kunde jag ju bara svara det jag beskrivit ovan - att hon ju är den bästa personen i världen, och att hon är den som visat honom vad äkta kärlek är så sannolikheten för en skilsmässa torde ju vara minimal. Ängelen var tyst en stund och sen sa hon "fast jag vet saker......saker som inte du vet" och med tanke på att jag vet så gott som ingenting om hans nuvarande liv så är det säkerligen sant. Och där höll jag på att skriva en lögn. För jag var på vippen att skriva "och jag vill ingenting veta" - men efter den där lilla slip of the tongue hos Ängelen så måste jag - på gränsen till skadeglatt - erkänna att jag faktiskt _vill_ veta!!!

Får en fråga sitt (vuxna) barn om alla snaskiga hemlisar i pappas nya (knakande) äktenskap?