Ja, det är mitt liv just nu - eller ja, jag får nog helt enkelt inse att det är så jag fungerar. Jag är en ALLT eller INGET - människa och jag mår därefter. December är ju i min verksamhet och i min form av hobby en hektiskt månad men i år känns det som om allt är upphöjt till minst sju. Dessutom har jag kollegor som har sparat på hög till mig under de faktiskt ganska få dagar jag var hemma och försökte andas så när jag kom tillbaka så hade jag en dask som väntade, och dessutom två heldagsuppdrag som ligger utanför mitt ordinarie uppdrag, men som tydligen föll på mig oavsett. Och ja, med tanke på hur jag har känt för mitt jobb på sista tiden så gjorde det faktiskt ingenting att jag inte skulle vara på plats som vanligt.

Att jag sedan har sjukt svårt att begränsa mig privat bitvis är ju - som någon sa: självförvållat men icke desto mindre tröttande. Fast visst ger det oerhört mycket positiv energi ocskå! I måndags var Ängelen och jag i Domkyrkan på vad de kallade för ett "medeltida luciafirande" och vad som var medeltida mer än ett fåtal sånger gick nog mig förbi men icke desto mindre var det oerhört vackert. Under natten drömde jag kaotiska drömmar om allt och inget och var vaken lika mycket som jag sov.  Konstaterade under en av nattvandringarna att det förmoligen - för första gången i mitt liv - berodde på fullmånen, en måne som var nästan motbjudande där den hängde strax över trädtopparna.

På tisdagen skulle jag ha varit på köravslutning/julknytis med kören men kom inte ivög från jobbet som planerat så det tvingades jag lämna återbud till i sista sekunden tyvärr, för jag hade hellre bytt onsdagens aktivitet (tvättstuga) mot det.... och på torsdagen var det dags för julfest med jobbet - tack och lov en väldigt kort och koncis tillställning med enbart ätande, tal av chefen samt utdelande av de obligatoriska julklappspresentkorten och sen hemgång. Nästan lika dålig sömn igen trots att jag var desperat trött efter en så gott som sömnlös natt. Och så var det ju faktiskt jobb som vanligt nästa dag och vad jag gjorde på fredagskvällen har jag trängt bort....men hade en lika sömnfattig natt, somnade runt 22.30 och vaknade igen vid 00.30 Klarvaknade.

Och var vaken fram till nån gång efter 5.30, det sa åtminstone klockan när jag tittade på den. Därefter blev det några timmars sömn innan det var dags att åka till Lilla Byn vid Havet för att följa med T på hans arbetes julbord. Det är i och för sig oerhört generöst av dem att bjuda med oss "respektive" men det är inte första året som jag undrar vad jag egentligen har där att göra. Köra 17 mil enkel resa för att äta mig sjuk på mat som jag inte är så värst förtjust i, ( i år drack jag inte ens av den frikostiga gratisalkoholen vilket ibland kan underlätta) samt umgås med människor som jag inte har något gemensamt med (extra jobbigt mtp att jag använde upp alla mina mingelskills redan på torsdagens julbord) och sedan sitta i en festlokal där det spelas underbar dansmusik men ingen i sällskapet dansar, de stampar inte ens takten till musiken :( och volymen är för hög för att det ska gå att prata så vad vi gör är egentligen mest att....sitta. Sen vid 23.30 kommer skjutsen och då åka hem till T och sova, stiga upp nästa dag och ha makalöst ont i magen och åka samma 17 mil hem igen.  Så...jag gör det för att vara "snäll", för att ställa upp för T, typ.....men jag är ju i ärlighetens namn inte speciellt snäll mot mig själv när jag gör så? 

Till det kommer att det där gråtandet som jag tydligen började med för några veckor sedan, det bara fortsätter. Jag gråter åt tv-program, åt chattkonversationer, åt radiogudstjänsten, åt musik, åt böcker, åt luciatåget, jag grät en skvätt i baksätet på kollegans bil på väg till jobbet och det är väl tur att det inte är sådan där jobbig fulgråt som jag vanligtvis gråter. Nej, det här är stora sorgliga tårar som fyller på i ögonvrårna och sedan väller över och kastar sig nedför kinderna, rullar ned över hakan, droppar ned och bildar blöta fläckar på min bröstkorg. Ljudlösa, lättborttorkade tårar som inte ens efterlämnar minsta snörvling, men ofta en sjuhelsikes huvudvärk.

Eller ja, vad vet jag om det - huvudvärk har jag ju haft 24/7 så länge jag kan minnas nu så att skylla den på tårarna är orättvist. Jag gör som kollegan som varit tjänstledig och nu kommit tillbaka till den huvudvärk hen trodde hade släppt: jag skyller på arbetslokalerna och arbetet i stort. Det arbete som gör att jag måste sluta skriva nu, eftersom jag ska vara fräsch som en nyponros när jag inställer mig för tjänstgöring imorgon   

är något av det svåraste som finns, och ibland undrar jag om jag har lite extra svårt för det? Jag har en aning om att jag har skrivit om det tidigare och nu är det alltså på tapeten igen.

Min upplevelse av mig själv är att jag tidigare alltid funnits till hands, både på jobb och för mina vänner och med människor- jag har ställt upp, fixat och ordnat och så har det varit bra med det. Men över tid började jag känna att det rådde en viss obalans i det där fixandet. Nog vet jag att det inte kan vara absolut rättvisa i relationer och det begär jag naturligtvis inte heller - men när jag för sjätte gången hör av mig till någon som säger: "det hade varit jättetrevligt men......" och sedan berättar varför vi inte kan ses den här gången heller....ja då slutar jag att höra av mig.

Och nu har jag på kort tid hamnat i situationer som jag inte riktigt vet hur jag ska reagera på.

Den person som jag betraktat som min vän i snart 25 år bemötte mig på ett mycket underligt sätt när jag hörde av mig till hen för att planera hur vi skulle fira hens 50-årsdag. På själva dagen var hen bortrest med familj, det har jag mer än full förståelse för men att det skulle vara så svårt att göra något med mig kunde jag inte föreställa mig.....efter flera dagars kommunikation, med förslag från min sida som bemöttes med "oj så svårt", "jag vet inte" och "hihihi ska JAG bestämma det" och en massa smajlisar beslöt vi att byta från den först bestämda dagen till en annan och att hen skulle få betänketid på sig fram till kvällen innan vad hen ville välja av de tre förslag jag lagt fram. På dagen messade jag för att få besked (om jag eventuellt behövde handla osv) och fick då till svar att "vi får nog avboka, jag har fått oväntat besök" och så en smajlis på det......mitt ganska korta svar var att "med tanke på att du ju inte bestämt dig så var det ju knappast bokat, men okej, då vet jag" och sedan dess - 1½ månad - har vi inte hörts av. Självklart kan det finnas en hel massa anledningar till det här bemötandet - men en förklaring till det skulle ju inte vara fel....och efter 25 år tycker iallafall jag att vi kan prata om allt?

En annan sak hände häromveckan - jag var på en sammankomst där en av mina bekanta sedan många år tillbaka, en person som är förälder till den som var ett av mina barns absolut bästa kompis under många år, en person som jag firat högtider ihop med familjevis, som jag varit på fester och danser tillsammans med osv osv, var en slags serviceperson. Eftersom det var länge sedan vi sågs (närmare bestämt förra sommaren, då jag besökte henne i hennes hem och blev dissad gång på gång på grund av telefonsamtal från familj och vänner som hon mycket uppenbart umgicks med flera ggr i veckan och faktiskt kunde ha ringt upp efter jag åkte hem) sökte jag upp henne, fick en hjärtlig kram och alla de där fraserna om "sååååå kul att ses" och "tänk så svårt det ska vara" och jag höll med lite halvhjärtat, det är trots allt inte jag som är upptagen 24/7 men ja......och så kom återigen den där svadan om "måste ses snart", den som jag har hört så många gånger, tätt följd av beskrivningar av hur upptagen hon är och en öppen inbjudan från mig att höra av sig när det passar.....och på bara några dagar har hon hört av sig flera gånger, jodå! Med nån slags "skickavidare"-meddelande på messenger, en vår tids kedjebrev som ska skickas till x antal vänner oh naturligtvis ett tillbaka men nej....ett personligt meddelande hade jag med glädje svarat på men inte sånt :(

Och så den tredje, en person som jag lärde känna för ett tiotal år sedan oh connectade med omedelbart, vi hade samma sort rastlösa energi mn hon hade funnit ett sätt att få utlopp för sin och drog mig med i den virveln, jag snurrade med och mådde väl. Till jag allt mer kände att det var på hennes villkor - som vanligt hängde jag i nån annans snören och väntade på att få del av dens tid, av den uppmärksamhet och det började slita på mig....så kontakten mattades av, men vi fortsatte att ses (hos henne, på hennes villkor) och hade alltid trevligt när vi träffades. Så kickade min telefonfobi in och våra tvåtimmarssamtal blev inga samtal alls, utan sporadiska sms och messengerchattar men vid en chatt frågade hon om hon fick ringa istället och det sa jag okej till. Hon inledde samtalet med att säga att hon var orolig för mig - hur mådde jag egentligen?

Hon hade inte alls fel i sin fråga, det var i den vevan jag började bli helt säker på att jag måste flytta tillbaka hem igen, så vi pratade om mig i en kvart ungefär....varpå hon jämförde något från mitt liv med något i sitt och sen fortsatte vi under nästan två timmar med att prata om henne. Och hon behövde säkert det, och jag kunde ge henne det - men efteråt kändes det ju underligt att hon föregivet ringde upp för att prata om mig och vi nästan inte alls gjorde det? Nå, sedan dess har vi återigen bara hörts av väldigt sporadiskt, mest nån kommentar och gillning på Facebook och fem ord i chatten men förra veckan skrev hon att NUUUUUU måste vi ses, och då kunde hon faktiskt till och med tänka sig att komma till mig! Just då jobbade jag ju fullt ut, och hade ingen helg ledig innan jul...vilket gjorde henne, som är 100% sjukskriven,  besviken. Så kom jag ju plöstligt på att jag var en hel vecka fel och hade en helg över - men då kunde såklart inte hon och tja, då är det ju som det är.

Så väcktes jag härom morgonen av ett chattmeddelande från henne, ett långt meddelande som handlade om en tragisk händelse i hennes hem och hur hon mådde av det. Jag insåg att det inte var ett meddelande enbart till mig utan till flela vänner i hennes lista men svarade inkännande och förstående och fick ett <3 till svar. Några timmar senare kommer ytterligare ett jättelångt meddelande, återigen ett mass-mess som handlar om vad som hänt och hur hon mår och strax därefter ringer hon. Just då var jag inte ett dugg motiverad att svara, och när jag senare tänkte att jag skulle ringa upp slogs jag - förmodligen helt egoistiskt - av funderingen på varför jag alltid ska finnas till hands när det gäller andra och deras mående, och vem som finns till för mig när jag inte mår bra? Föga förvånande kom jag till slutsatsen att jag faktiskt inte tänker ringa upp igen, jag ska skicka ett meddelande att jag känner med henne men att mitt eget mående inte är på den nivån att jag orkar stötta någon annan och sen får hon (och andra) tänka exakt vad de vill om det. 

Punkt jävla slut.

Jag försöker som sagt ta mig utanför dörren en liten stund varje dag, och med det kommer såklart olika möten. Alla möten är inte riktigt välkomna, men i torsdags träffade jag en person som jag inte vare sig träffat eller sett på 11 år. Vi var kollegor då, på det jobbet som jag gick hem ifrån, sjukskriven för smärtrelaterad stress. Ett tungt jobb både fysiskt och psykiskt och vi pratade om det ett tag, hon berättade om vilka (positiva) förändringar som gjorts i arbetsuppgifterna, vilka som jobbade kvar, vart de som inte var kvar tagit vägen. Själv är hon pensionär, men arbetar fortfarande ett par dagar i veckan i en närbesläktad verksamhet och naturligtvis kom vi till att prata om den också...och hon berättade om det ständigt ökande trycket, om svårigheten i att genomföra insatser, delvis på grund av ekonomi och delvis på grund av att de insatser som skulle behövas helt enkelt antingen inte finns, eller redan är mer än överfulla. Vi pratade - likt två gamla surkärringar - om "vart är samhället på väg" och hon frågade mig om jag funderade på att söka mig andra uppdrag.

Jag berättade att jag har ett ständigt öga ute på arbetsmarknaden, men de jobb jag skulle kunna tänka mig är jag antingen överkvalificerad för, eller inte ens i närheten av att vara kvalificerad för och de som jag och min utbildning skulle vara perfekt för tittar jag på och tänker "nej, jag orkar inte" och i nästan samma veva: "men vem ska då orka?" Fast som min kollega sa: "det måste inte vara du som räddar världen" och det är jag ju fullt medveten om - jag är inte ens i närheten av att vara den personen, men ändå....

På busshållplatsen igår träffade jag en annan vän, som också arbetar i en näraliggande verksamhet - vi chitchattade en stund och sen frågade hon om jag sett att deras verksamhet varit i lokalblaskan - det hade jag inte så hon berättade att de har Lex Sarah- anmält sig själva. Jag gratulerade till det beslutet och hon skrattade - men jag var helt uppriktig, hon har tidigare berättat att de inte kan utföra sitt uppdrag, deras myndighetsutövande faller på grund av ekonomi och precis som för min fd kollega ovan: det finns inte praktiskt möjlighet att utföra de åtgärdes som beslutats om, ibland enligt lag. Det var egentligen ett alldeles för tungt ämne för att att stå på Resecentrum en fredagseftermiddag och prata om, så vi lämnade det men jag vet att det ligger som en tyngd hos mig, hos min vän, hos min före detta kollega - att vi alla tagit på oss ett uppdrag som nu visar sig vara - om inte omöjligt - så iallafall oerhört svårgenomförbart.

Så, vart är vi på väg, vad gör vi när vi inte längre orkar eftersom förutsättningarna för att utföra våra yrken minskar, medan kraven och behoven ökar?

Två riktigt innehållsrika månader, om jag får säga det själv - och det är väl förmodligen därför som jag inte har varit här?

Pågående under de här månaderna har varit ett riktigt tungrott skyddsombudsärenden, som har back-firat rätt rejält. Ombudskollegan och jag öppnade ärendet för allas skull, efter ett års suckande och pustande men när vi så äntligen fick spinn på't och fart på cheferna så blev det suck och pust på kollegerna för att det var såååå omständigt med möten och enkäter och frågor - kunde "nån" inte bara lösa det här?!?! Att det var precis just det vi försökte hade tydligen inte gått fram? Och vis av erfarenhet så _måste_ vi blanda in kollegorna, för hade vi ombud tagit beslut över deras huvud så hade det tagit hus i helvete då med.....

Dessutom har jag haft en väldigt underlig arbetssituation på min arbetsplats - en långt ifrån tillfredsställande och som har påverkat både självförtroende och självkänsla. Jag VET vad jag kan, jag VET att jag har kompetenser - men varför vet ingen annan det, och varför tas de inte tillvara? Förnuftet säger mig att det beror på att vi har varit utan ledning alldeles för länge, och innan dess haft en oerhört svag sådan - men känslan, känslan är svår att påverka :(

Vad mer som hänt är att sonen blivit sjuk - han har fått diabetes, och sonsonen är också sjuk - han är mjölkprotein- och äggallergiker samt glutenintolerant. Tack och lov är han än så länge så liten att han lever på ersättning och smakportioner, men det blir två helt nya förhållningssätt till kosten - och det med en mamma som är rent makalöst kräsen med mat.....ja, jag oroar mig.

För egen del börjar jag nog landa i mitt nya, egna hem - men i samband med det sätts en massa reaktioner igång från den tid jag var om inte hemlös så iallafall bostadslös/inneboende. Nu har jag ett hem och hoppades känna mig trygg här - men i veckan fick jag brev från Hyresgästföreningen att hyresförhandlingarna med bostadsbolaget har strandat, att de lär skicka ut avier med felaktiga hyresbelopp och att jag inte ska betala för det innebär att jag godkänner den nya, icke-förhandlade hyran. Och idag fick jag nytt brev, som innehöll en fullmakt där jag tillåter en person från Hyresgästföreningen att företräda mig i Hyresnämnden....och jag vet att det är rätt och bra, att jag sitter tryggt och att jag inte kan bli vräkt men jag _behöver_ verkligen inte de funderingarna!

Och eftersom jag redan varit sjuk i smärtrelaterad stress, och är smärtkroniker så ligger stressen ständigt på lut och jag har inte mått bra. Har beklagat mig för kollegorna att jag är så outhärdligt trött och fått ömsom tröst och ömsom fräs. Fräs för att jag gör för mycket på helgerna - men hur ska jag orka arbeta om jag inte får fylla på med positiv enegri? Har sett en del tidiga stressymptom men ignorerat dem, som tex glömska - jag tappade till exempel bort hela den här veckan och var fullt redo att gå Luciatåg i tisdags! Så i onsdags sjukskrev jag mig. Svimmade på tisdagen - visserligen sittande i soffan - men iallafall. Vaknade ett par gånger på natten, kallsvettig och med skenande hjärta, ont i bröstkorgen och sprängande huvudvärk. Skulle sms:a min AL-ledare och hade sådan tremor att jag knappt kunde hålla mobilen och tillbringade större delen av dagen i huvudvärksdvala och med en panikunge sparkande inne i bröstkorgen. 

Beslutade mig på ett bräde att vara hemma resten av veckan, för att vila och för att andas. Min AL-ledare vill att jag går till doktorn, 1177 säger att "det låter som stress, men kontakta din läkare för säkerhets skull", min vårdcentral sa både igår och idag att de "har slut på akuttider, återkom på måndag eller sök närakuten". Men jag känner mig inte "tillräckligt sjuk" för att söka akutakuten, dit går en om en sågat av sig benet, eller fått en käftsmäll så att käkbenet hoppat ur led....typ.

Men tja, bra mår jag ju verkligen inte. Minns hur totalt jag isolerade mig förra gången så jag tvingar mig att gå ut en liten sväng varje dag - närbutiken i onsdags, en loppis igår och   mammografi   idag (trots att tiden dit var ytterligare en sak jag glömt, men jag visste att den var idag, och efter 15.30 pga arbetstider så jag hade åtminstone lite att gå på...... och vis av fredagstrafiken tog jag bussen till sjukhuset och det var kanske trots allt inte det bättre alternativet. Tre hållplatser efter min var bussen knökfull och då hade vi sju hållplatser kvar till centrum. Det var mycket underligt att känna hur ett nästan galet skratt började bubbla upp i mig.....men mammografin gick snabbt och effektivt och jag åkte raka vägen hem efteråt med en nästan tom buss. Phew.

Och nu, fredagkväll. Helg. Ensam. Skönt.