För jag vet inte vilken gång i ordningen har jag varit i Fallfärdiga Rucklet och hjälpt till med en rensning. Den här gången MÅSTE vara den sista, eftersom huset nu är sålt och faktiskt äntligen slutgiltigt tömt. naturligtvis åkte det hem en hel del prylar till mig, trots att jag verkligen varken har plats eller behov av dem.

Men jag är ju nu en gång sådan att jag avskyr att kasta saker som är fullt fungerande. Jag menar, bara för att det är ointressant skräp för mig behöver det ju verkligen inte alls vara det för någon annan? Jag ogillar å det bestämdaste att återvinningscentralen inte har någon plats för fungerande och användbara saker, sådant som egentligen inte är skräp utan bara inte fyller sin plats i just mitt hem.

Det innebar att jag släpade hem ett femtontal gardinstänger med tillhörande ändknoppar och upphängningsanordningar. Bäst vad det är så är det nog någon som behöver sådana...och morsans gamla gjutjärnsgryta som jag lagat så många köttgrytor i! Att vi numera är bara två personer i hushållet, varav den ena inte ens äter kött trängde jag effektivt bort.... En hylla som Muskelsonen gjorde i träslöjden nån gång på mellanstadiet kunde jag inte heller låta skatta åt förgängelsen, så den hänger numera i min trapphall intill en charmig vägglampa. Den där trapphallen där jag inte skulle hänga upp någonting innan jag målat....

Det enda jag egentligen ville ha från Rucklet var ett par resårbottnar, men det verkade bli så många turer kring dem att jag betackade mig. Nu står de trots allt i min hall. Och där lär de få stå ett tag - för det tillhörde inga ben till dem och de ben som är på mina befintliga sängar har Lillefar byggt så de passar inte på de nya bottnarna...

Tavlan av vår lokala och landskända konstnärinna som exet och jag fick i gemensam 30-årspresent kunde jag inte heller med gott samvete låta hamna i en container så trots att jag känner "sådär" för den hänger den på den enda tillgängliga väggen i mitt hem - mittemot toadörren. En positiv sak måste jag också nämna om min fd mans nuvarande hustru: hon har blick för det som är värdefullt! Det enda hon med bestämdhet ville ha från Rucklet var en Hydman-Vallientallrik vi fick av fd svärfar en jul, samt en rikligt utsirad skänk (från min systers man släkt) som redan är såld  till en av hennes släktingar. Min fd svärfar har två av tre delar av min mormors matsalsmöblemang men jag har bestämt mig för att inte opponera mig. jag har ju ändå inte plats eller behov av sakerna.

Nu har jag gjort mitt, för absolut sista gången känner jag. Det ska bli så oerhört skönt att lämna det kapitlet fullständigt bakom mig och jag hoppas och tror att mina barn känner detsamma för det som trots allt är deras barndomshem. Jag fick möjlighet att prata med båda sönerna enskilt och höra mig för hur det kändes för dem att huset nu är sålt och inom ett par månader överlåts till en ny ägare. De sa båda - och jag tror också att det är sant - att de var mer än glada att slippa ha fortsatt ansvar för huset.

Vad gäller huset i sig som jag verkligen älskade när vi köpte det, men som blev mer och mer av ett sorgebarn i takt med att i stort sett inga av de renoveringsprojekt jag ville genomföra utfördes, så har jag känslan av att det nu verkligen kan bli omhändertaget som det förtjänar. Det är ett charmigt 30-talshus som kommer att kräva sin människa att renovera - men görs det omsorgsfullt och med insikt så kommer huset att bli en verklig pärla!

Jag får väl göra som en man som kom vandrande en dag för 10 -12  år sedan medan jag ff bodde där: Han berättade att han hade bott i huset som barn och naturligtvis bjöd jag in honom för en liten nostalgitripp. Jag tror nog att det skulle kunna funka för mig att göra det också om sisådär fem år, när det unga paret som köpt huset kommit en bit på väg i sin renovering :)

Nu kan jag stänga ett kapitel av mitt liv och avsluta det fullständigt, det känns som en lättnad!