helt sjukt att det som medelålders, högutbildad, livserfaren kvinna ska vara så svårt att säga nej?

Att det ska vara så galet frustrerande och jobbigt att stå upp för sig själv och sitt egna mående och helt enkelt prioritera bort det man inte vill?

En period av mitt liv var jag tvungen  att säga nej, fast det var inte riktigt av egen fri vilja. När man har gått i väggen och inte ens klarar av att lyfta huvudet från kudden så kan man liksom inte, vare sig man vill eller inte. I samband med det fick kurator och psykolog mig att förstå att jag måste vara rädd om mig, och det var jag bäst om jag prioriterade mig och mina allra närmsta. Jag förstår det, rent intellektuellt förstår jag det - men att internalisera det känslomässigt är en helt annan femma.

Fast på sistsone har jag faktiskt lyft mig i håret vid ett par tillfällen och har - efter mycken vånda - sagt ifrån. Vid det ena tillfället var det (tyvärr) Älskot som fick komma i kläm, trots att han inte alls egentligen är vållande, Det är tågtrafiken som är vållande, men dem går det ju inte att komma åt liksom.....

För att komma till mitt Älsko är jag ju numera hänvisad att åka tåg och under de här 1½ åren jag gjort det kan jag faktiskt inte minnas mer än ett par gånger då allting fungerat precis smärtfritt. Främst har det - såklart - handlat om försenade tåg. På väg till funkar det ändå eftersom jag har den stora förmånen att bli hämtad vid stationen, men om tåget hem är försenat så kommer jag inte hem, för då missar jag den enda anslutande bussen. Och helt ärligt - felra timmars sittande på tåg och i väntsalar, panikuppringningar till goda vänner för att be om hämtning, fel på biljetter som inte gäller på just det tåg jag sitter på osv...ja det har gjort att oron för krånglet med resan nästan har överskridit glädjen att träffas. Alltså har jag prioriterat mig själv  - på gott och ont - eftersom samvetet efteråt har upptagit mina tankar och mitt mående en hel del...

Även vad gäller mitt sjungande har jag prioriterat mig själv. Redan i höstas kände jag att "det här är inte roligt längre". Först tänkte jag att det berodde på att jag ALLTID blir tröttare och mer låg på hösten, men över tid kom jag fram till att det som alltid tidigare varit en energigivande hobby nu allt mer kändes som ett påhäng. Men....så gick vår körledare på föraäldraledighet och med henne tog majoriteten av körsångarna en paus. Vilket gjorde att vi blev en väldigt liten skara kvar...och då steppade PLIKTTROGENHETEN upp på scenen och talade om för mig att "nu kunde ju definitivt inte jag också sluta, för tänk så få det då skulle bli kvar och tänk så tråkigt för vår nye körledare om alla slutar när han börjar".

Så jag fortsatte att sjunga.

Fram tills denna veckan. Då kom jag fram till att jag inte hade något som helst ansvar för hur han mår, och att jag inte bryr mig ett spår om vad folk kommer att tycka om att jag också pausar. Jag har ju lärt mig: jag måste prioritera mig själv! Så just denna söndagsförmiddag är jag hemma och tar dagen som den kommer, istället för att ha stigit upp klockan svinotta för att inställa mig i kyrkan.

Förra veckan tackade jag dessutom ja till att fortsätta att jobba på ett jobb som jag inte vet om jag vill fortsätta jobba på. Inte i den nuvarande formen iallafall. Förhoppningen om en förändring till hösten är dock stor, tre (eller fyra) av kollegorna slutar och vi tre som blir kvar har enats - i allafall här och nu - om att vi måste lägga MASSOR av krut i början av hösten på att komma fram till ett arbetssätt som fungerar som vi vill ha det, med elevernas och vårt eget bästa för ögonen. Det är mängder av saker vi vill förändra men som det ser ut nu så vet vi inte ens vem vår nya kollega kommer att bli. Till det kommer funderingarna kring att arbetslaget reduceras från sju personer till fyra. Visst får vi färre elever, men knappast med mindre personalbehov...

Vi har mycket tankar och visioner och framförallt: förhoppningar om hur vi ska kunna arbeta till hösten, men jag tror att jag ska ta och bli en lite flitigare besökare på Platsbanken....ifallatt....