Jooo...det kände jag mig faktiskt idag när jag ståendes på ett traktorsläp med fartvinden ruskande i mina otvättade hårtestar åkte flera kilometer rakt ut i vildmarken. 30 km/h kändes som 120 MINST!

Det var väl inte helt lagenligt att varken åka så där, och inte speciellt intelligent att fara ut i älgjägarskog just denna veckan, but a woman's gotta do what a woman's gotta do. Vi samlar granris förstår ni - Allhelgona närmar sig med stormsteg och då ska alla  ~300 gravar vara täckta med vackra gröna grangrenar och inte kommer de snyggt buntade och levererade på ett lastbilsflak inte. Nä, vaktmästarna får ta vacker sekatör i handen och ge sig ut för att "skörda". Herr R muttrade över bristen på vackra, täta grenar och jag blev lite bakåtsträvande och började klippa toppar i stil med dem jag använde när jag tillbringade timme efter timme i min källare för att tillverka Allhelgonadekorationer.

Those were the days, nu är det annat stuk som behövs på grenarna och ska jag vara riktigt ärlig så har jag - trots sammanlagt fem timmar i skogen - fortfarande inte fattat riktigt vad vi är ute efter, för så fort jag nyfiket kikat på hurudana grenar Herr R klippt så tyckas han byta sort...alltså, det är fortfarande gran, men storleken. Säga vad man vill, storleken HAR betydelse! Åtminstone när det gäller grangrenar att täcka gravrabatter med......

Helg är det - IGEN! Hassegu vad veckorna går fort nu, det känns som om det var i morse jag plågade mig ur sängen hmmmmmmmmm vänta nu, det var det ju också! Fast jag menar måndagsmorgonen, hur det är så är den alltid snäppet lite värre än tex torsdagens? Imorgon lär det också bli plågsamt, ikväll ska jag på en "all ladies party" och imorgon ska jag eskortera Ängelen till "Öppet Hus" på gymnasieskolorna i trakten. Tack och lov har hon börjat tänka om på det där med att flytta för att gå i skolan. Hade det varit P19 på sin tid hade jag sagt "njaaaa, okej då" och till P17 "visst, självklart" baserat på deras olika personligheter men lilla Ängelen - det är en helt annan sak det se!

Dels för att hon är hon men också för att det är mammas minsting. En kluven känsla det där: ibland vill jag knyta fast henne i förkläsnibben och ibland vill jag sparka ut henne. Det kanske är just exakt så det ska vara så man inte döööööööööööööör den dagen de slutligen flyttar hemifrån?