ett gäng tuffa veckor sedan jag senast skrev.

Dels på jobbet, där jag gång på gång får mer eller mindre uttalade besked på vad min ledning anser om mig, och där kollegorna vaktar sin egen rygg och inte riktigt vill/vågar/orkar ställa upp och vara solidariska. Facket kommer jag inte heller långt med, är ju av gammal vana medlem i ett förbund som egentligen inte kan ha mig som medlem, men som inte tackar nej till min avgift. Det fack jag ville byta till tar inte emot mig på grund av min yrkestitel, trots att jag arbetar med samma sorts uppgifter som de personer de faktiskt organiserar - men som har "rätt" titel.

Dels rent fysiskt och psykiskt - jag mår inte bra. Har ju sökt läkare ett par gånger men fått ett så oerhört tråkigt bemötande att jag nu drar mig för att försöka igen. Har funderat mycket på vad det kan vara som felas mig och tror att jag kommit fram till en rimlig diagnos, men det är ju livsfarligt att andas om sina egna funderingar till en läkare...sjukskrev mig på eget bevåg igår eftermiddag när jag faktiskt inte orkade längre rent fysiskt, och räknar kallt med att stanna hemma de dagar jag får utan läkarintyg.

Dels med familjen - jag har ju aldrig haft en god relation med min mamma, men på senare år har den blivit mer och mer infekterad och om det inte vore för min pappa så skulle jag aldrig träffa henne. Det sista året har hon dessutom varit så bitande elak, både mot mig, pappa och numera även mot random butikspersonal m.fl - och döljer inte heller sitt beteende. För några veckor sedan sa hon till pappa att hon skulle åka till akuten, vägrade ta emot hans erbjudande om skjuts och tog färdtjänst - för att sedan inte höras av på över 24 timmar. Detta fick jag veta först den 26:e timmen varpå jag omedelbart började eftersöka henne på sjukhuset, men stötte på patrull vad gällde tystnadsplikt - vilket innebär att hon inte bara underlåtit att höra av sig, utan också sagt till personalen att de inte fick lämna ut uppgift om huruvida hon ens befann sig där.

Inte förrän jag "hotade" med att åka ned och personligen söka igenom varenda sjukrum på hela lasarettet blev jag kopplad till rätt avdelning, där tystnadsplikten återigen bromsade mig....men bara bromsade, för när jag berättade att min 80-åriga pappa satt hemma och inte hade en aning om var hans fru befann sig, eller i vilket skick, fick jag löfte om att "någon ansvarig" skulle höra av sig - vilket också skedde, med en iofs inte livshotande men förbryllande diagnos. Detta, i samband med hur morsans beteende försämrats mer och mer över tid gjorde det helt klart för mig att det var dags att försöka få igång en demensutredning. Väl medveten om att det inte på något vis skulle gå att få hennes medgivande till detta så jag har lagt ett antal timmar på att sitta i telefon med olika vårdkontakter, med min (initialt ganska oförstående) StoraSyster, min sorgsna men tacksamma pappa och försöka samordna ochunderrätta på alla håll och kanter. Med tanke på att telefonprat är min ABSOLUT sämsta gren har det varit rejält slitsamt för mig.

Och ja, så händer det såklart en hel massa andra saker också, sådana där saker som för någon annan, eller vid ett annat tillfälle skulle falla under "normala småsaker" men som gör att jag känner mig som den där myran som brottades med ett Toy, ni vet? Fast utan öl innan....