...den är ett underligt "tempel".

Å ena sidan spicker de (få) jävliga amalgamlagningarna jag har i mina tänder och efterlämnar kratrar som tung-ledes känns som Grand Canyon, och lederna knakar och knastrar som gamla förtvinade grenar i någon skog från en J.R.R Tolkien -berättelse och å andra sidan menstruerar jag lika flödande och och smärtsamt som vilken tonåring som helst, inatt höll kramperna mig vaken till långt in på morgontimmarna trots de smärtstillande tablettena, och de gråa håren är fortfarande inte fler än att jag kan räkna dem på min ena hands fingrar. Om jag inte räknar de i ögonbrynen förstås - de som får mig att likna en grävling i nångon fabel.....men de är jag self-concious nog för att faktiskt rycka bort, det erkänner jag helt utan skam.

Och gråter gör jag fortfarande.

Det går inte att ha radion på innan jag hämtar upp eller blir upphämtad av kollegorna, för alltid finns det något som irriterar tårkanalerna. Fast i och för sig så kan jag skylla på att kylan får mina ögon att tåras. I kväll gråter jag till exempel till dokumentären om Laleh, en helt fantastisk person i mitt tycke! Jag gråter när hon gråter över att hennes mamma inte får höra henne sjunga när ABBA - Björn ackompanjerar. Jag gråter när barnkören sjunger att de ska "slåss mot Goliat", jag gråter  och gråter. Och det är skönt, det är bra, jag behöver tillåta mig att gråta och inte enbart känna de "positiva" känslorna.

Och på jobbet ser det faktiskt nästan ut att lösa sig, sakta men säkert sköldpaddskravlar vi oss fram emot en flytt, en utlokalisering av del av verksamheten och om fastän jag igår avbröt min nytillträdde chef så trot jag att jag tyckte mig uppfatta att det åtminstone hade förts en diskussion kring min (eventuella) utbildning/kompetenshöjning och att den då alltså kanske är godkänd och värd att påbörja. Underbart i detta läget är de uppmuntranden jag fått från de kollegor som jag värderar högst, och även löften från dem bägge att få hjälp och stöttning i studierna  - oavsett hur det i praktiken blir med den saken betyder det världen och lite till att de anser att jag tagit rätt beslut. Dessutom fick jag uppskattning från en kollega som jag stöttade i ett arbetsmoment, en uppskattning som jag i och för sig förtjänade men verkligen inte förväntade mig. Det kändes...mycket bra!

Det kanske blir en vår att se fram emot ändå........

Ja, så kan jag väl sammanfatta årets första arbetsdag, med vad som skulle ha varit alla kollegor på plats. Naturligtvis innebär sjukdom och VAB att inte alla arbetar, men vi hade ändå ett oförklarligt bortfatt - men om inte chefen ifrågasätter så är det väl förmodligen inte upp till mig att göra det heller och en får väl förutsätta att alla har sina rutiga skäl och randiga anledningar till att inte närvara.

Vi har ju under en ganska lång period haft ett milt sagt undermåligt ledarskap i vår verksamhet. En kollega "befordrades" till verksamhetschef och för det första var/är hen inte på något sätt kompetent för det uppdraget, och för det andra är det oändligt svårt att helt plötsligt bli chef över goda vänner och kollegor....och personen ifråga klarade inte av den utmaningen. Icke desto mindre fick hen bli kvar i den positionen under två års tid och under den tiden urholkades organistionen enormt, det spelades under täcket och skapades allianser som i den värsta dokusåpa och all autoritet undergrävdes. När hen så till slut insåg att hen inte klarade av sin position och trädde tillbaka till sin tidigare befattning vevades så sakteliga en rekryteringsprocess igång. Den var så pass tungrodd och ärligt talat eftersatt att det tog alldeles för lång tid att tillsätta tjänsten, och det + det faktum att den som rekryterades hade inte mindre än tre månaders uppsägningstid innebar att vi behövde en tillfällig VC.

En sådan person fanns omedelbart tillgänglig, en komptetent, välrennomerad och mycket erfaren person - som dock är pensionär. Hen kom in med ett tungt uppdrag: att påbörja upprätandet av vårt lutande skepp intför den tillträdande VC:s ankomst. Och det gjorde hen med liv och lust, beteendevetaren som studerat vår verksamhet under våren kallades in och avlade rapport (den rapport som inte visade något tvivel alls om vilka åtgärder som MÅSTE tas till), alla anställda fick skriva ett CV för att respektive persons kompetens skulle utvärderas för att kunna användas där den passade allra bäst, osv osv. Jag och två andra personer fick till och med muntliga löften om klart specificerade arbetsuppgifter, allt skulle vara klart innan julhelgen.

Det lät ju fullständigt lysande, och jag som skyddsombud som länge oroat mig för, och till ledningen påtalat den dåliga psykosociala arbetsmiljön började andras lite lättare. Äntligen skulle det här snéseglande skeppet styras upp! Men för varje vecka som gick insåg vi att det som det pratats om...det genomfördes inte. Det som var betendevetarens akuta och primära åtgärd knystades det inte om. Saker som lyfts i medarbetarsamtal genomfördes inte, en del anställda har än i dag fortfarande inte fått ut anteckningarna från sina samtal....och så var det dags för vår t.f att gå hem, hens vikariat var slut och den allra sista dagens förmiddag kom hen ned till mig och  - tvärt emot alla överenskommelser - bad hen mig att själv välja vad jag ville arbeta med.

Nå, det kan ju låta som ett prakterbjudande - men för mig var det att välj mellan...ja, inte pest och kolera, men mellan svart och rosa.  Jag vill egentligen båda alternativen, men jg vill veta ledningens underliggande syfte med att ha mig på den ena eller den andra positionen, och det sade jag också, men fick inget konkret svar. Och alltså fick jag (och de andra) inga specificerade arbetsuppgifter innan jul. Nåväl tänkte vi - den nye VC:n tillträder ju efter nyår, hen är ju säkerligen så väl informerad så att hen kommer att ta vid och tja, det är lite surt att det inte blev innan jul som utlovat men jaja, det BLIR ju iallafall!!!

Idag har det visat sig med all (o)önskvärd tydlighet att vår nytillträdde inte har någon kol alls. Inte på vad beteendevetaren sagt, inte på medarbetarsamtalen (trots att hen satt med vid dem alla) och kanske framför allt: inte ett dugg på vad jag och de andra kollegorna ska arbeta med. Detta trots att vi satt hela arbetslaget och jag, med understöd från de övriga, förklarade väldigt ingående varför vi inte kan arbeta på så lösa boliner som vi har gjort, vad det skulle kunna innebära om vi fortsätter att göra det och vad vi anser är hens uppdrag i det här. En timme senare hade jag enskilt ytterligare ett samtal med hen , där jag förklarade samma saker igen, presenterade och ifrågasatte min egen situation och efterfrågade styrning. Fick besked om att hen skulle maila chefen för visa besked och efter tio minuter återkommer hen.

Och jo, faktiskt med besked.

Om att vi ska bibehålla status (ickefungerande) quo.

Varför?

För att chefen bestämmer det.

Och jag är mer besviken än någonsin, på chefen, på VC och faktiskt på kollegorna som jag anser är för fega. De är rädda om sin egen position och därför trycker de inte på för att förändra/förbättra för alla/hela verksamheten. Men av en kollega i vår systerverksamhet fick jag veta idag att jag faktiskt bara är ett par, korta utbildningar iväg från en rejäl kompetenshöjnning. Och eftersom "se om sitt eget hus" tydligen är ledordet i vår verksamhet  - samt något som jag ju vid närmare eftertanke hadr med i mitt utvecklingssamtal med mig själv! - så ska jag styra om att jag får gå de här kurserna på betald arbetstid och sen får vi se vad som händer.

#bitterjalite #motnyamål #mitthusärdetviktigastehuset   

Ja, häromsistens skrev jag ju om hur jag hade blivit inspirerad att ha ett utvecklingssamtal med mig själv - det är bara några dagar sdan, men känns som tusen år av ensam...nej, det var visst en bok, men det har vekligen hänt massor av saker sedan dess. Dock tänker jag sätta mig över de akuta känslorna och _ändå_ ha mitt utveckingssamtal med mig själv, och ni är välkomna att ta del av det om ni vill:

Hur skulle du vilja sammanfatta året som har gått?

Kaotiskt, milt sagt. Massor av händelser och skeenden som kastat mig hit och dit vare sig jag har kunnat fatta aktiva beslut kring dem eller inte. Men på det stora hela mer positivt än negativt, positivt på det personliga planet och mer negativt yrksmässigt.

Vad är du tacksam för/stolt över/nöjd med?

Jag är tacksam för att många människor har stöttat mig och för att jag har haft karma/turen/högre makter med mig i olika skeenden. Jag är stolt över att jag har fortsatt att stå upp för mig själv, mitt mående och min progress i att bli den människa jag vill vara. Jag är nöjd med att jag inte har kompromissat med mig själv,vare sig på det personliga, eller på det yrkesmässiga planet.

Vilka lärdomar har året som gått fört med sig?

Att det lönar sig att tro på sig själv, men också att inte utkämpa onödiga strider. På gott och ont har jag också lärt mig den hårda vägen att jag är mig själv närmast, att inte förbehållslöst sätta min tilltro till andra. Att det är viktigt att försöka se saker från flera positioner och att inte överila sig.

Vilka råd till dig själv har du att ge inför det nya året?

Mitt råd till mig själv initialt måste nog trots allt bli att se om mitt eget hus, ingen annan gör det åt mig. Att hushålla med mig och fundera på vem jag är och vad jag vill, hur jag ska nå dit utan att göra vare sig mig själv eller andra illa. Att vara mer rädd om mig själv och min ork, att göra mer saker som jag mår bra av och som ger mig positiv energi!

Så där...det var ju knappast någon raketforskning, men ändå intressant att få det på pränt liksom. Jag menar - jag VET ju egentligen vem jag är, vad jag borde och inte borde och hur jag ska göra det....men att gå därifrån till att faktiskt (med eller utan andras bistånd) genomföra det, det är en helt annan sak, Lite samma som det här med min ätstörning - jag är ju trots allt utbildad behandlare, med bla 112 hsp pedagogik i bagaget, och ändå är det så otroligt svårt att se mig själv utifrån och "behandla" mig själv. Men det ligger kanske också i sakens natur? Att jag vet så otroligt väl hur andra brode agera och reagera, men inte kan applicera det på mig själv. Att jag är så makalöst medveten om orsakerna till mitt agerande, men inte kan ställa mig bortanför de orsakerna och processa vad jag håller på med. 

Nåväl, jag kanske blir så medveten jag också en dag, vem vet - jag är ju faktiskt inte ens 50 ännu (på fyra månader) så jag har ju gott om tid på mig   

Ja, jo - jag vet såklart att vi numera har 2017 men personligen tycker jag nog inte att det är märkvärdigare än vilken jäkla måndag som helst   Majoriteten av mina kollegor, och även chefen, är lediga även denna vecka, så vi bedriver nån slags halvdan verksamhet styrd av vår wanna-beechef, en person med gott om ambition men alldeles för lite kunskaper.  Tyvärr är personen ifråga också totalt humörstyrd, överkänslig och konflikt- och hämndbenägen så vi låter hen hållas, det är enklast så och gör inte alltför mycket skada. Fast när jag sätter det på pränt inser jag återigen hur illa det är att ha en sådan person i vår form av verksamhet...

Nå, jag har iallafall "jobbat" dvs befunnit mig på plats idag. Att göra någon helhjärtad insats är tyvärr inte möjligt och det får jag försöka förlika mig med.

Så jag har istället funderat på något jag läste i en annan blogg, nämligen hos en person vid namn Maria  Helander Hon har en hel massa tankar, en del mycket goda och kloka och en av dem jag fastnade för var tanken på att hålla ett utvecklingssamtal med sig själv, så här i den skälvande nystarten av året. Att helt enklet utvärdera året som gått, och fundera på det kommande - lite samma som i medarbetarsamtalet på jobbet, men med skillnaden att här är det fokus på ditt personliga liv, inte på vad du kan tillföra på din arbetsplats - något som imho är betydligt myckt väsentligare!

Så, nästa inlägg kommer förmodligen att innehålla del ett av mitt privata utvecklingssamtal, det som handlar om året som gått och det kommer förmodligen att bli ganska så tungt, men du är välkommen att dela det med mig!