Ja, ibland blir jag fortfarande så där obstinat och tre-årstrotsig.

Jag tycker verkligen inte om när folk bestämmer över mitt huvud vad jag ska och inte ska göra, vad jag får och inte får göra, vad jag kan och inte kan göra. Naturligtvis inte när det gäller lagar och allmänna oskrivna sociala regler, jag är ju knappast dum på riktigt (även om jag ibland kan mopsa mig mot de där sociala kodexarna, om jag finner dem fåniga) utan har väl vett som en normal byamänniska har mest....

När någon pekar med hela handen och säger att "Catten ska......." så blir jag sådär blixtetjurig som en småunge. Varför kan inte JAG få vara med och bestämma om sådant som i allra högsta grad berör mig?

Så idag sa jag en del mindre snälla saker, de liksom hoppade ut som irriterade grodor ur mun på mig. Tyvärr sa jag inte dem till den det vederbör och det gör ju faktiskt saken så väldigt mycket sämre - speciellt som jag vet att personen ifråga fick dem vidarebefodrade till sig bara en kort stund efteråt.

Imorgon ska jag be om ursäkt. Inte för VAD jag sa, för jag står fast vid min åsikt, utan för att jag inte sa dem direkt TILL den som borde fått höra det från mig istället för skvallervägen....