Som ni kanske, eller kanske inte vet så köpte exet en häst. Sen gick han ju och blev illa hundbiten vilket ju naturligtvis innebär att det faller på Ängelen att ta hand om hästen. Hon åkte dit idag efter skolan, dels för att grooma pållen (eller vad man nu gör med dem?) och dels för att exet idag firar att han gått på jorden i hela 42 år. Gått har han väl iofs inte gjort hela tiden men ni fattar.....

Framemot 17- tiden ringde hon - precis som jag väntat mig eftersom exet inte får köra bil.....och loe and behold, Catten blev inbjuden på födelsedagsmiddag! Kanske inte vad jag längtade mest efter i världshistorien men jag har ju en gång för alla bestämt mig för att anstränga mig för att jag ska göra mitt för att vår.....ska vi kalla det "relation"..... ska fungera så smärtfritt som möjligt. Så jag åkte - om inte annat så för att vara helt säker på att få hem Ängelen samma kväll.

Så tro det eller ej - vi pratade! Vi upprätthöll inte en glättig konversation där varje ord måste vägas på silvervåg, ingen styltig orddropping om ofarliga ämnen utan bara rakt av...Naturligtvis inte något om oss och det som varit oss emellan men ett naturligt böljande samtal. Är jag naiv, godtrogen, korkad och alltför........snäll som börjar hoppas på att det kanske vänder nu?

jag använde söndagen till var att fundera över varför det är så svårt att styra undan från människor som vi VET inte är bra för oss?

Det finns ju de som poppar upp som gumman/gubben ur lådan lite när de själva får bekräftelsebehov och hör av sig, inte så mycket för att kolla hur det är med mig utan för att få sitt eget lilla ego bekräftat.

Man kan iofs välja att inte besvara oönskade sms, mail och telefonsamtal men kan man låta bli att känna känslan som de väcker? Människor som berört en, som funnits med i ens liv under någon period men som man av en eller annan anledning valt att avbryta kontakten med och som av oklara anledningar tjongar iväg tex sådana där "roliga" skickavidaresms, eller "bara en liten vårhälsning". Hur tänker man liksom - är det enbart egot som får styra då?

Vad de väcker hos mottagaren av smset/mailet (för i sanningens namn är det ju sällan så direkt och ärligt som ett telefonsamtal) kanske inte ens reflekteras över? Om man kommit överens om att kontakten är avslutad, eller har enats om att kontakt inte ska inledas, bör inte det respekteras? Skulle det vara så att man ångrar det beslutet...så tycker nog jag personligen att då ska man säga rakt ut vad man har i tankarna, inte fiska med "vårhälsningar" och liknande.......*suckar förvirrat*

vikten av att kunna be om - och ta emot hjälp.

Jag ser det hos mig själv, och jag ser det hos er andra - vilka "duktiga flickor" vi är......vi kan, och vi vill, vi gör och vi sliter. För vem och vad är det vi vill bevisa? Det är oerhört viktigt för självkänslan att inte känna sig hjälplös och utlämnad till andras nåd - men när det gäller saker som vi de facto VET att vi kan och erbjuds hjälp och avlastning med - varför kan vi inte ta emot den?

Jag hade en lång utläggning för väninnan E häromveckan när hennes särbo erbjudit sig att lägga på hennes sommardäck och hon ganska kort tackade nej (som vilken treåring som helst) med motiveringen: "Jag kan själv". Jodå - han vet det och det var inte för att han ville inkompetensförklara henne som han erbjöd sig. Det var - från hans sida sett - en kärleksgärning. Hon har massor på jobbet nu innan terminsavslutet, hon har ett hus att renovera, hon har två små barn med allt vad det innebär av hushållsarbete och logistik och han ville avlasta henne på ett av de få sätt han kan.

Att slita, släpa och skita ner sig med hennes däckbyte är ett sätt för honom att visa att han tycker om henne, och jag hävdade envist att hon borde låta honom hållas, att det på ett sätt skulle vara en gengåva till honom att ta emot det han kan erbjuda och inte förringa den gesten. Jag malde på och på för att försöka få henne att förstå hur jag tänkte men så blev jag tyst. Tänkte på hur bra det hade varit om jag själv hade kunnat ta emot hjälp som erbjudits mig över tid och insåg att det förmodligen inte är ett enda dugg lättare för E än vad det någonsin varit för mig.......

Inga revolutionerande, samhällsomstörtande ahaupplevelser, inga hjälptillsjälvhjälps insiktsfulla prettoböcker, ingen facklitt för att hålla mig uppdaterad. Jag läser ren och skär underhållning, sådan som glider genom hjärnan som en kniv i mjukt smör och är förströelse en stund, inte mer.

Men nog fan fastnar sådant också - som Kajsa Ingemarssons "Lyckans hjul" tex fastnar i den bemärkelsen att bitterCatten inte kan låta bli att tänka att verklighetens Wille inte hade mjuknat och velat prata mer efter hans och Ellinors gräl om hennes nya jobb, istället hade han grottat ihop sig, ältat oförrätten, mulnat mer och mer över att hon sökt och tagit ett jobb emot hans vilja, att hon inte var inne på hans linje att så fort som möjligt skaffa ett nytt syskon till Albin.

Och Miriam...nog hade verklighetens Miriam varit alltför misstänksam mot Charles för att låta honom följa med sig upp på hotelrummet och därmed rädda hennes liv? Verklighetens Frank hade med all säkerhet skrivit samma patetiska brev till henne efter sin misslyckade kärleksutflykt med sekreteraren och bett att få koma hem och då hade verklighetens outbildade och arbetslösa 55- åriga hemmafru Miriam inte kunnat säga nej  - vad hade hon haft för alternativ?

Precis som i boken hade Ninas ONS Thomas fortsatt att ringa och smsa henne för att be om fler träffar - men i verkligheten hade han bara fortsatt och fortsatt att vara gift - eftersom det alltid händer något nytt med barnen, villan, frun, svärföräldrarna som gör att han inte kan skiljas "just nu".....

Men jag får väl på nåt sätt vara glad att det ordnar upp sig för påhittade personer åtminstone.

finns det nog bara ett enda ord som adekvat beskriver mig:

TRÖTT!

Därför sparar jag alla påhittigheter, klurerier och fundeluringar tills jag orkar - och detsamma med era bloggar, jag kommer att ha massor att läsa ikapp när orken kommer tillbaka!

Ha det gott ute i vårsveriget *kramar om*

att jag efter de senaste veckornas (med mina mått mätt) hyperaktivitet borde vara nöjd...men inte jag inte. Ikväll har jag tråkigt. Ju mer jag får - desto mer vill jag ha! Det gäller på flera områden faktiskt.......

Vilket osökt får mig att tänka på en av de saker vi disluterade under gårkvällen: Huruvida det är myt eller sanning att män har en betydligt högre sexdrift än kvinnor? Vi som diskuterade är alla 35+, alla med en separation efter ett långvarigt förhållande bakom oss - och alla ansåg att vi trodde att det är en myt. Olika - ja, på många sätt, men inte högre. Dessutom sa vi - kanske baserat på egen erfarenhet, vad vet jag - att män som har "en fru som inte förstår honom" dvs inte vill rulla runt i halmen lika ofta som han kanske borde fråga sig varför hon inte vill det?

Kan det vara så att hon är trött av att dra större delen av hushållslasset samtidigt som hon jobbar heltid? Kan det vara så att hon kanske inte blir direkt upphetsad av att skura toagolvet som spraylackats av just den där mannen och just den där kroppsdelen? Kan det rent av vara så att det är själva MANNEN hon inte tänder på? Vad gör mannen då? Frågar han sin kvinna vad han kan göra för att avlasta henne - eller tjatar/gnäller han för att hon inte är villig?

Frågar han sig hur de ska kunna lösa det här gemensamt eller rycker han på axlarna, intalar sig att hans drift är högre än kvinnans och i allra värsta fall letar reda på en dam att ha vid sidan om, med just den ursäkten att "han är ju man"? Ja...jag vet inte. Det är aldrig ens fel att två inte kommer överens men mina parabolöron har hört det där lite för ofta nu för att jag ska kunna låta bli att göra en liten fundiluring kring det.....

men faktum är att det kan bli både bättre och sämre!

Igår hade jag en låååång dag. Med flow på "Grundutbildningenidatakunskapförfunktionshindrade" där jag tragglat mig igenom övningar jag gjort tuuuuuuuuuusental år och övningar jag inte hade en aning om att man kunde utföra i Word. På det hela taget fint alltså. Efter det var det planerat för en "tackåhej"middag för oss körtanter - nu ses vi ju inte organiserat förrän i september igen!

Fram tills dess hade jag treånhalv timme att fördriva - så vad gör man då om man är en Catt med totalt raserad ekonomi och därför föga varken möjlighet eller lust för shopping? Fönstershoppar en del så klart, provar sandaler (för dyra), går ner på "gubbdagis" för att se om där fanns någon lösning för min saligen avsomnade sändare till det trådlösa tangetbordet/musen (nej), nån kabel för överföring av bilder från mobil till dator (nej) samt slutligen parkerar sig på det enormt välrenoverade Stadsbiblioteket med en god bok.

Eller god förresten, det vet jag inte. Jag sprang på sista (?) delen av serien som börjar med "Gömda" och eftersom jag visste att de tidigare böckerna var lättlästa tänkte jag att den kunde vara lämplig för de 1½ timme som var kvar till det var dags för "middagsdejt". Jodå, den slank ju ner, men mycket mer var det verkligen inte heller!

Middagen då? Jooo DEN var kul! Tretton kvinntimmer i varierande åldrar på "fin" restaurang njöt, smackade och himlade sig över den goda maten - bäst av allt var nog genomgående att vi faktiskt inte behövde laga den själva, inte behöve skutta upp och ner för påfyllning och hämtning av diverse tillbehör utan kunde sitta stilla EN HEL måltid!! Och skrattade gjorde vi, till slut åt i stort sett vad som helst, spiknyktra en vanlig sketen tisdagskväll.....

Ett exempel på hur låg nivå humorn var på: T ställer sig upp för att fotografera. Stolarna är nog mer arkitektoniska underverk än bekväma, klädda med någon galonig skinnimitation som de är och T utbrister därför: "Usch, är det bara jag eller är det nån mer som är fuktig mellan benen?". Samfällt asgarv utbrister, sanningen är ju den att man får - som vissa personer i min bekantskapskrets skulle uttryck sig - "rövsvett" av plasten, men hennes omedvetna ordval var ju.......lite speciellt! Ja, på den vägen var det, ganska lång stund för när man äntligen fått sätta ner rumpan i goda vänners lag vill man ju inte bryta upp för tidigt.

Hemma led Ängelen av lappsjuka och lyckades ringa inte mindre än tre gånger för att efterfråga lilla mamman. Skönt att det finns någon som saknar en ibland*L*. Därför var det väl inte konstigt att hon fick fullständig babblomani när jag väl dök upp och till och med kom och knackade på min sovrumsdörr efter läggdags - det har nog inte hänt på....ja, jag vet inte hur många år. Det är gott att ha henne hemma igen!

Igår var en ruggig dag - alltför mycket snurrade alltför fort vilket fick till resultat att jag faktiskt blev hemskickad med orden: "Du känns inte så motiverad idag, vad sägs om att gå hem nu och komma tillbaka imorgon med nya tag?"

Det är just ett sådant jobb jag behöver - där den allmänna dagsformen får styra insatsen. Det är inte bara jag som skulle må väl av ett sådant jobb - de villkoren var de som angavs av i stort sett alla de sk sjukpensionärer (det finns ett annat mer PK ord som jag inte minns längre) som  i höstas tillfrågades om det ville tillbaka ut i arbetslivet igen. Föga förvånande kände sig det stora flertalet alienerade och ville visst då kunna jobba igen.

Bara några  småsaker krävdes för att det skulle bli möjligt: förstående arbetsgivare och kollegor, flexibilitet vad gällde både arbetsuppgifter och - tider samt en massiv insats från de instanser som kan ge hjälp att hitta den sorterns arbete. Finns det, och om det finns - är det inte något som vi alla har behov av oavsett hur kranka eller friska vi är? Speciellt i dagens lågkonjunktur........

På tal om att vara PK förresten så vill jag fortfarande kunna säga tex negerboll och rullstolsbunden och utvecklingsstörd och städerska  utan att betraktas som varken rasist eller framstegsfientlig. Jag tror att vi skjuter över mål många gånger i vår strävan att vara så korrekta som möjligt, och inser inte att det är SYNSÄTTET, snarare än ORDET som skapar fördomarna.....