Alltså, en del dagar (tbh: de allra flesta dagar) är en så salig blandning av ups and downs att jag känner mig som om jag befinner mig i en centrifug. Dagen idag började med att 2/5 av personalen var frånvarande vilket lägger en försvarlig extra arbetsbörda på oss som är kvar....men det löste sig helt galant! Den fortsatte med ett möte som jag alls inte såg fram emot eftersom de mest tar tid och är till intet syftande - vilket i sig är hemskt eftersom det är månatliga MBL - men även där överraskades jag av att min chef #3 var den som höll i mötet och hon är ju "en ytterst behaglig person" som min fackkollega formulerade sig   

Väl hemma lagade jag mat, som både blev god och gick att få ned utan bekymmer, det tillhör inte vanligheterna så det är bara att tacka! Sen satt jag här och fånglodde ut genom fönstret....på den ovälkomna snön, och på det snöfall som börjat.....och tänkte på att imorgon är det jag som kör i vår lilla car-pool och att det är tisdag och körsångsdag, och att det vore smart att gå och och gräva fram den lilla bilen...om jag orkar köra till kören.....men jag måste ju köra imorgon....så.....

Så jag gick ut och grävde fram den lilla bilen, den startade som det underverk den är och jag sopade, sopade och sopade snö. Ofattbart att en så liten bil kan ha så mycket snö på sig? Till slut var det enda vita på bilen lacken och inte så mycket snö och när den ändå var framskottad så kunde jag ju lika gärna köra till kören...eller? Så jag började köra, och ungefär halvvägs var jag redo att vända för där både toksnöade och tokblåste det men sen blev det bättre och hipsvips så var jag framme vid församlingshemmet.

Och så var min lilla Lollo där!  Vi är nåt slags kindered spirits, fast jag ursprungligen var kollega med hennes pappa och hon är gott och väl yngre än mina barn....men hassegu vad vi kan prata och fnissa hon och jag - what a joy she is! Men eftersom luftrörskatarren hänger i och tanten är trött så tänkte jag att "jag stannar inte hela kvällen, jag åker hem efter fikat" men när vi fikat färdigt så började vi på att öva på sångerna till påskhelgen och de till långfredagen är så stämningsfulla, sorgsna och ödesmättade och de till påskdagen så jublande och glada att tja...jag blev väl kvar en stund till.

Och när jag körde hem så hade det inte alls snöat så mycket som jag oroat mig för och när jag kom hem så gjorde jag gott te med smak av ingefära och citron - jag har tydligen lärt mig att dricka GRÖNT te, jag som alltid tyckt att det smakar som något nån sopat ihop från ett dammig loggolv   och nu sitter jag här och bara sprudlar av endorfiner som frigjorts av en bra dag och härlig körsång....jag som egentligen hade tänkt skriva ett ganska deppigt inlägg om "mitt mående". Men oroa er inte - det kommer säkert en annan dag