Det händer inte så sällan att jag funderar kring det - vem jag är, vem jag vill vara, om jag ska/kan bli sådan och hur det kommer sig att jag är som jag är.

Till det sistnämnda går det ju alltid att dra den där "en får va gla att en ä som en ä när en inte ble som en skulle" men mja, nu - i den aktningsvärda åldern av närmare 50 - så känner jag att jag nog har rätt bra koll på hur och varför jag blev som jag är. Vi är ju alla produkter av vår upppväxt, i kombination med viss genetik, och så här i perspektiv är jag väl medveten om hur min uppväxt har format mig, och har lärt mig att hantera och relatera till det.

Men det där medvetna varandet i samtiden, att hantera min omvärld medan jag försöker leva i den.....det är, och har varit, betydligt svårare. Det är nog här som ni, som känner mig IRL, ska ta en funderare på om ni vill fortsätta läsa - för det här kan bli ganska personligt och känsligt tror jag...eftersom det främst kommer att handla om mellanmänskliga relationer och jag växte upp otroligt dåligt rustad för att att hantera sådant. I min ursprungsfamilj var enbart positiva känslor godkända. Ilska, sorg och annat ledsamt fick en gå undan och hantera i ensamhet tills en var positiv igen och kunde vaa ett sådant där glatt barn som mamma ville ha. Det agerandet tog jag såklart med mig upp i mina kärleksrelationer, jag ställde inga krav, ifrågasatte ingenting, var nöjd med att någon ville ha mig och funderade inte jättemycket på vad jag själv egentligen kände och ville.

Och på det sättet fick jag barn, förlovade och gifte mig, skaffade villa, vovve och Volvo och levde något slags familjeliv i 20 år - ett familjeliv där jag var navet som fick allting att fungera, att snurra men ändå den minst efterfrågade eftersom jag ändå alltid fanns där, som en jäkla pojkscout - "alltid redo". Tills jag bara en dag inte längre fungerade. Då blev det sjukskrivning, självinsikt och skilsmässa.

På den skilsmässan följde en väldans massa eleände som jag bloggat rikligt om, men också fyra års välsignat självvalt singelskap, när jag funderade, provade och undrade vem jag var, vad jag ville ha, hur jag fungerade. År då jag utforskade mina förmågor, mina tankar, mina preferenser och gjorde massor av misstag men minst lika många upptäckter. Efter alla de upptäckterna och misstagen tyckte jag mig - vid 40 års ålder - äntligen vara klar över vem jag var och vad jag ville med mitt liv. Öppnade upp för en eventuell partner och hittade också en sådan, snabbare än vad jag trodde att det skulle vara möjligt träffade jag på en person som jag kände att jag kunde prata om ALLT med. Vi var vid det tillfället arbetslösa båda två och tillbringade många, många timmar i telefon - både med att utforska varandras personligheter och med att bekräfta vilka vi var.

Sen blev det plötsligt "allvar" - vi blev officiellt ett par. Verkligen inte utan vånda från min sida, för jag kände ganska snart hur jag förändrades när jag återigen var "flickvän", hur jag började anpassa mig, hur jag ibland kände mig riktigt fångad och det fanns nätter som jag grät mig igenom, det fanns tillfällen då jag bara ville ge mig iväg, oklart vart. Men jag stannade, jag lät mig tröstas - för jag ville ju, jag kände ju! Samtidigt upplevde jag att den person jag hade hittat under de där åren började krympa, hon sa inte, gjorde inte det där som hon tänkte, ville - för hon var osäker på hur det skulle tas emot - som om min egen upplevelse och känsla vore mindre värd än hans.

Och på den vägen var det, och är det. En ständig berg- och dalbana som varenda gång vi överhuvudtaget vågar prata om det hamnar i att bero på mitt mående. Men _varför_ jag mår som jag gör diskuteras dock aldrig - det är bara så att jag "mår" och att det är det som liksom styr hur relationen ser ut. Ingen tyngd alls, eller hur?

För tillfället känner jag mig mest som en klysch-maskin, ni vet en sån som bara kläcker ur sig saker som "åh vad tiden går fort när en har roligt" eller "själv göra, själv ha" och annat förnumstigt urtrist. Kanske har jag till slut blivit så gammal som jag är? Faktum är att nu känns det så, både fysiskt och psykiskt och inte enbart för att det är tufft på jobbet, slutet av året, värsta årstiden och allt annat som jag brukar skylla på. Det är helt enkelt tungt att vara jag.

På en position i livet där jag "borde" göra så mycket - definitivt orka arbeta heltid, ägna mig åt minst ett par givande och utvecklande hobbyer, bjuda hem mina barn med familjer på söndagsmiddag och andra små spontana begivenheter, barnvakta Grodynglet så att föräldrarna hanses kan få "egentid", umgås med mina åldrande föräldrar och så engagera mig i tillexempel diakoni, ensamkommande flyktingbarn eller volontärarbete på Erikshjälpen. Och så vårda det där "förhållandet" också, det borde förmodligen vara prio ett. 

Tro mig - VILJAN - att göra både ett och annat av ovanstående finns verkligen...men orken, var hittar en orken?

Idag är julfirandet över, ett firande som blev rätt okej. Inte Bullerby men inte heller Norén utan något hyfsat mitt emellan. Och jag är nöjd, mycket nöjd med att det är vardag igen för de allra flesta - själv har jag tagit semester för att kunna vara hemma och......se om jag kan få igen lite av den där orken? Samtidigt som jag sitter här och allaredan känner hur fler "borden" börjar knacka mig på axeln i form av "nu när du ändå är ledig så skulle du kunna......"

Japp, då skulle jag kunna ägna mig åt alla böckerna i min bokhylla som ropar efter att få bli lästa, kanske gå ut (om det slutar storma) i dagsljus utan att vara _på väg_ någonstans, bara ta en promenad, lösa några korsord för det var eeeevigheter sedan hjärnan var så kopplad att den klarade av det. Och så det där vardagliga också - diska, städa, tvätta. Och blogga lite också såklart - för det har jag förståt att jag mår ganska bra av att göra :)