mitt fönster är det ljuv försommarkväll. Grannarna har gjort det där som en "bör" så här års: bjudit vänner på grillkväll, burit ut grill, mat, dukning och möbler till gemensamhetsplatsen på gården och jag hör glada röster från både barn och vuxna. Skratt och glatt högljutt samspråk när fem vuxna och minst lika många barn firar lördagskväll i juni.

Själv sitter jag ensam i min lägenhet - återigen drabbad av den där tanken att alla har nog av sitt eget och inte har tid med mig. Varenda människa jag skulle kunna tänka mig att höra av mig till sätter jag genast också in i ett sammanhang där den artigt och urskuldande förklarar att "det hade varit trevligt men.......vi kan väl ta det en annan gång?"

Jag vet att det där är fria fantasier och jag vet att jag har mer än en vän som skulle ta emot mig väl. Om jag hade orkat. För det är också lite där skon klämmer - alla andra "har någon". Partner, föräldrar, barn som de - fullt naturligt och självklart - prioriterar framför mig, men det innebär också att även om jag är välkommen så är det jag som måste ta initiativet. Och det orkar jag faktiskt inte. Tyvärr, i denna årets vackraste tid är jag som allra tröttast, och bortsett från ett par timmar på stan i förmiddags har jag ägnat mig åt att vila och sova. 

Sommarledigheten närmar sig med skrämmande hastighet, och trots att den är efterlängtad öppnar sig även där en stor tom intighet - jag har, på gott och ont, inga som helst planer för vad jag ska göra under min sex veckor långa semester. Att "bara vila" hemma i lägenheten skulle ge mig ganska hög ångest, både under tiden och när det, tillbaka på jobbet, ska redovisas för "allt kul" en har hittat på under semestern. Samtidigt har jag ingen att planera, boka och åka tillsammans med och att åka nånstans ensam är inte alltför lockande. Inte för att jag har några problem med att vara själv, jag är i stort en ensamvarg och har blivit det mer och mer över tid men vissa upplevelser vill en ju verkligen dela med någon annan.

Nåväl, vi får väl se vad som händer och sker - egentligen skulle jag ju kunna ägna mig åt att åka landet runt och träffa de personer som jag lärt känna via nätet - men det är en skrämmande tanke, för tänk om vi inte gillar varandra IRL?

 

Farbror Barbro

5 juni 2016 16:59

Meeeeen det är ju bara att komma hit vet ja! Lovar att bädda med ren halm så kan du ligga o gosa med grabbarna på natten. Det skulle dom gilla. Jag lovar att kollegorna skulle bli avundsjuka gentemot din getsafari. Typ.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

vad svårt det är ibland att komma till skott med att skriva, trots att det finns massor som jag behöver skriva av mig? Den 4:e fick jag besked om att jag har ny chef till 100% som ska ge mig uppdrag på 60% och att min fd chef har 40% av min tid. ...

med komplett fullt upp. Nytt uppdrag samt därmed sammanhängande utbildning på jobbet, flytt till en betydligt bättre lägenhet men även besiktningar och extraaktiviteter, jul- och nyårsfirande med restriktioner, pappa som utsatts för bedrägeriförs...

om man precis kan kalla det för "bostadskarriär" när man flyttar från hyrestvåa till hyrestvåa? Men för mig personligen känns det ändå så, främst för att jag flyttar från tredje våningen med dyr utomhusparkering "i mån av plats" till marklägenhet med...

aldrig gjort anspråk på att vara ofelbar. Tvärtom är jag ofta medveten om att jag "borde" gjort annorlunda, bättre, mer, högre osv nästan av födsel och ohejdad vana. Därför blir jag nog lite extra stött när en person som jag en gång stod mycket n...

så innerligt tråkigt och oerhört opraktiskt att vara i isolering i väntan på provsvar. Mest opraktiskt var onekligen att jag hade typ ingen mat hemma, så igår satt jag och funderade ut att om jag åkte till affären strax innan den stängde vid 22, ...