att ett gammalt otrevligt minne dök upp idag. Ett minne från när jag var 22 år och nybliven mamma, ett minne som jag ältar ibland och har svårt att släppa. Så jag tänkte att om jag skriver ned det här, kanske jag kan lägga det här och sedan gå vidare?

När min äldste son var 4 månader och ett fruktansvärt jobbigt - men oerhört älskat - litet kolikbarn tillbringade jag och hans pappa en vecka i mina dåvarande svärföräldrars sommarstuga tillsammans med dem. I början av den veckan blev jag sjuk, jag fick oerhört ont i högra sidan av ryggen. Mer och mer ont, och feberfrossa och illamående ovanpå det. Kräkas kunde jag inte och smärtan gick inte att häva med Alvedon så jag fick be dåvarande svärmor att ta hand om sonen så att min dåvarande man kunde skjutsa mig till akuten. På akuten sa de "sträckning i ryggen" och skickade hem mig med order om att vila, och komma tillbaka om jag absolut MÅSTE.

Vi åkte tillbaka till stugan och jag fortsatte att må dåligt. Nästa dag var det i det närmaste outhärdligt så jag beslöt mig för att jag MÅSTE åka till akuten igen. Dock ansåg svärmor att hon bidragit tillräckligt och vägrade vara barnvakt, så mannen fick stanna i stugan med sonen och jag gav mig iväg själv i bilen för att köra de fem milen till akuten.

Naturligtvis gick det inte, jag fick stanna var femte minut och kräkas galla och efter att ha gjort det ett antal gånger insåg jag att jag aldrig skulle komma fram, så jag vände bilen och körde tillbaka. Väl tillbaka i stugan var min feberfrossa så total att jag stapplade in i sovrummet och kollapsade under fem täcken och mådde dåligt. Ännu mer dåligt mådde jag när min dåvarande svärmor - tillika sjuksköterska med flera års tjänstgöring på akutmottagning - kom in till mig och krasst konstaterade att jag var inbillningssjuk, att jag inte skulle ligga och lata mig och vältra över ansvaret för sonen på hans pappa. Nu hade jag ju tvunget skaffat barn så då fick jag minsann ta hand om det barnet också!

Så det fick jag göra. Bära runt på en kolikkinkande fyramånadersbaby samtidigt som jag frossade och hulkade gallspyor. Det MÅSTE gå, alltså gjorde jag det...mannen/pappan lyssnade på vad hans sjuksköterskemamma sa och höll sig undan så att jag "fick ta mitt ansvar som mamma".

I samma veva fyllde min hypokondriska mamma 60 år, så jag ringde henne och berättade att jag var sjuk och att vi därför tvekade att komma på firandet. Struntprat sa min pappa så vi åkte.....och den bilresan var och är det absolut värsta jag upplevt i hela mitt liv. Jag fick ännu mer ont och satt bak i bilen bredvid min baby och skrek rakt ut av smärta. Han skrek av rädsla för att jag skrek och jag fick ångest för att jag skrämde honom men kunde inte vara tyst, så ont hade jag.

Till slut kom vi frma till mina föräldrars hus, pappa kom ut och mötte oss - han kastade ett enda öga på mitt söndergrånta ansikte och sa "Sätt dig i bilen, vi åker till akuten". Så det gjorde vi, på mammas födelsedag, mot sjuksköterskesvärmors inrådan. I en timme bearbetade min pappa personalen på akuten för att de överhuvudtaget skulle ta sig tid att titta på mig, att jag varit där utan åtgärd tidigare i veckan ansåg de vara åtgärd nog i sig. till slut gav de med sig, förmodligen för att slippa hans tjat och efter många om och men kom man slutligen fram till att jag hade njursten.

Akut sattes - under lokalbedövning - ett dränage rakt igenom huden, musklerna och fettvävanden, smock in i njuren. Inget snitt utan en plastslang med en slags skruv i änden som skruvades in i mig - och även om jag inte kände något, och absolut inte tittade på monitorn så hörde jag hur det knarrade...Jag stannade på sjukhuset i nästan två veckor, innan de ansåg att alla stenar var ute, och att jag var vid normal vigör vad gällde vätska och matintag.

Så vad sa min dåvarande svärmor när jag kom hem från sjukhuset efter den här pärsen?

Ingenting.

Så läne hon levde sa hon ALDRIG något om det här. Inga kommentarer, inga förklaringar och framför allt: ingen ursäkt.

För mig var det en av de mest traumatiska upplevelser jag någonsin haft. Inte bara det att jag var TOTALT övertygad agg jag skulle dö under den där bilresan, så ont som jag hade, trots att det uppenbarligen inte var något fel på mig - utan även beroende på att en människa jag trodde mig stå hyfsat nära så fullständigt misstänkliggjorde mig. Ett sådant svek har jag aldrig upplevt, varken förr eller senare. Nu kommer det naturligtvis att finnas läsare som tycker att det här är en petitess. Som själva har varit med om andra, svårare trauman och svek. Det betvivlar jag inte alls, men den här upplevelsen är min och man kan inte jämföra känslor. Men nu, nu är det ju alltså min förhoppning att jag ska kunna lämna det här, lite "låsa och kasta bort nyckeln" kanske?