Det har varit meteorologisk vår, vårdagjämning, vårväder och vårblommor, diverse olika pollen fullständigt exploderar och en del har lagt av både vinterskor och -jacka. Jag har gått ut utan mössa i tre dagar nu, och det är ett slags vårtecken det också   

Ännu återstår det kanske säkraste vårtecknet, nämligen det att kommunen skickar ut sina sandsopningsbilar - det gör de ju inte innan de är så gott som garanterat säkra på att det är isfritt, men det egentligen vackraste vårtecknet har jag utanför mitt fönster nu...

Nämligen en gård full av barn i olika storlekar, former och färger - barn som skrattar och stojar i den nedåtgående kvällssolen, som cyklar, försöker åka skateboard på de fortfarande grusiga gångarna, som gräver, gungar, hoppar och åker rutschkana och LEVER, så som barn ska få göra   

Fast nä, jag varken tror eller hoppas på att bli så gammal som 100, tänk krämporna och demensen, de skulle ju vara MINST fördubblade mot hur jag har det idag. Tack men nej tack,

Anyhoo så ÄR det ju så att jag fyller femtio, och hassegu vad det haussas då...

Igår blev inte mindre än två familjemedlemmar stötta för att de inte får komma på "bara kaffe och bulle och umgås en stund", vänner, bekanta och kollegor efterfrågar antingen fest eller långresa men vet ni vad?

Den här gången tänker jag stå på mig. Jag har planer och FÖR EN GÅNGS SKULL vill jag göra det JAG vill göra och inte ändra mina planer för att göra andra glada - det slog mig med full kraft under morgonpromenaden att det till oerhört stor del är så jag har levt hela mitt liv, trixat och ändrat för att inte göra någon annan besivken, och därmed kört över mig själv och mina önskemål rätt bra. Så icke denna gången, ska folk tvunget fira mig så får det bli vid ett annat tillfälle - punkt slut.

Samtidigt är det förbryllande ångestskapande att kunna/orka/vilja/våga stå upp för mig själv så vem vet - jag kanske ändå ändrar mig dagen innan?