Det här med självinsikt är svårt. Fruktansvärt svårt. När du ombeds att reflektera kring vem du är och hur du agerar går förmodligen de allra flesta människor i försvar och nästan automatiskt tänker "men jag har ju inte gjort något fel!!"

Och jag säger inte att saker är "fel", eller åtminstone inte att de är gjorda "fel" med vett och vilje - utan snarare för att det är enklast så? För visst är det enklare att följa minsta motståndets lag än att reflektera kring sitt handlande, fundera på vem en är och kanske förändra sitt sätt att vara?

Dn förändringen behöver ju inte vara radikal, men åtminstone en liten glidning, en vridning åt det håll där en kan möta andra människor, deras önskningar och behov. Nio år vänner.....i nio år har jag -först med tårar och vånda - försökt att anpassa mig, vara KGT som de säger och liksom uppskatta det faktum att jag "har" någon. Fast om samvaron med denna någon gör att en känner att en inte riktigt är sig själv, att det på något sätt skaver...är det då verkligen att "ha", dvs är det en tillgång? Och om denna någon, när den tillfrågas, även den uppger sig anstränga sig så mycket att att den inte mår väl av det - är det då verkligen en god relation?

Don't think so.....really don't think so. 

Den är tung den, att vakna med en ångest som ligger som ett alldeles för tyngande täcke, att inte veta om det är ångesten, täckeskänslan eller faktisk värme som skapat en svetthinna på din kropp..

...att dricka morgonkaffet i en känsla av press, att inte riktigt kunna andas mellan klunkarna, att känna dig jagad men inte veta av vad, av vem...

....att dra på dig kläder, snabbt, snabbt och ge dig ut i morgonkylan, i duggregnet, ett väder som gör att bara du och hundägarna är ute så dags på dagen....

....att gå snabbare och snabbare, känna hur både benhinnor och knän protesterar, övervinna den känslan och fortsätta gå, gå, gå och gå...

...att försöka gå ifrån ångesten.....

Och som så många gånger förr inse att det inte fungerar - det är omöjligt att gå ifrån sig själv och sina tankar. Det är orimligt att må så dåligt över att bidra till att någon annan mår dåligt, när det enda jag vill är att kunna få må bra själv. Hur mycket ansvar behöver en ta, och när kan en säga att gränsen för ansvarstagande har passerat?