Jag läste en diskussion om huruvida det går, och isåfall är att leva med en missbrukande partner - funderade på att bidra med min upplevelse av barnens pappa (hädanefter kallad Exet, även om han inte var det då) men tänkte att de flesta förmodligen inte skulle förstår eftersom den diskussionen handlade om missbruk av substanser, så då skriver jag här istället.

Vi träffades ju väldigt unga, och skaffade lägenhet tillsammans när vi var drygt 18 och i samma veva skulle Exet göra lumpen medan jag fick ett deltidsjobb som barnskötare på förskola. Redan då borde jag ha fått lite onda aningar, med tanke på att jag stod för alla utgifter på hemmaplan och han fick både kost och logi betald, samt en "dagpeng" och hemresor betalda. Trots detta var det inte sällan han ringde hem och bad mig föra över nån hundralapp till hans konto för han var helt black, samma sak när han kom hem på helgerna, då var det jag som betalade för det vi eventuellt gjorde, och även skickade med en peng när han skulle tillbaka till P6 på söndagen...

Inte för att jag inte kunde, vi bodde billigt och jag åt (på den tiden) gratis på jobbet - men icke desto mindre var det ju dels så att jag hade en väldigt låg inkomst, och också jag som betalade precis alla fasta kostnader för boende och bil. Kanske borde jag ha undrat vart alla pengar tog vägen, varför han ständigt behövde extra - det hade kaske förändrat mitt liv redan där och då?

För det skulle visa sig bli en trend i våra liv, det här med att pengar liksom bara rann mellan hans fingrar. Det ställde ständigt till med bekymmer i familjen, dels för att pengarna faktiskt aldrig räckte till de fasta utgifterna som hyra, elräkning, kläder och utrustning till barnen och dels för att det på något magiskt sätt var MITT fel att vi inte hade pengar - främst för att det var jag som betalade räkningarna. Att han tröttnade på att värma huset med (gratis) ved och tog ett banklån för att installera en pelletsbrännare var i hans ögon inga konstigheter, det var ju "bara" att lägga på ytterligare ett topplån på huset? Att det skulle betalas också blev mitt problem, det var ju jag som betalade lån och räkningar. Och när första lasset med pellets kom och vi inte hade några pengar till det utan jag fick "låna" av de pengar vi sparat åt barnen var och blev inte heller hans problem (tvärom använde han gärna det som en beskyllning gentemot mig i samband med skilsmässan senare).

Vi skaffade en hund, en billig liten byracka som vi älskade högt och rent - hussen genom att köpa kopiösa mängder med prylar. Dyraste hundburen till bilen - ja, ny bil förresten, för att få plats med buren - en uppsjö av matskålar, koppel, leksaker, spårlinor i olika färger, halsband av alla upptänkliga modeller - från exklusiva handsydda i specialbeställda mönster och färger till de billigaste från Ica Maxi till dragselar (om han skulle bli en draghund) och haltikoppel ifall det skulle behövas "sen"...

Det byttes bilar i parti och minut, dels för att "byta upp sig" och dels för att "uppbytet" visade sig vara ett nedköp, eftersom han inte kunde något om bilar och vägrade att ta hjälp och råd från någon kunnig. Han sålde den enda bil som var min och köpte en ny i sitt eget namn med köpepengen från min - vilket innebar att jag i skilsmässan stod kvar med lån på en bil som jag inte längre hade :-O  Tekniska prylar till hemmet, som slipmaskiner, skruvdragare, blenders, popcornmaskiner, brödrostar - trots att vi redan hade och/eller inte behövde - bara för att hans blick råkade falla på dem och kortet gick igenom.

En gång köpte han en cykel , trots att vi alla hade bra fungerande cyklar - bara för att han hade råkat få syn på den när han var i affären för att köpa nypotatis till midsommar. Han gick ut och fick ett kontoutdrag från bankomaten, konstaterade att där fanns pengar nog och köpte cykeln - kom hem utan potatis till midsommar, och vi var utan mat tills nästa lön kom...Han kunde inte ha ett tank-kort så att han kunde tanka bilarna, för då valde han mackar med butik och inte bara tankade utan gick in i butiken och köpte på sig lite av varje...Ett tag testade vi med att han skulle få typ "veckopeng" - även om han själv inte kunde förstå varför, han såg ju verkligen inte problemet och varje vecka fick han pengar som skulle räcka till det han behövde köpa när han inte var hemma - typ snus och kanske nån dricka och lite godis.

Det varade lite drygt en månad, sen var han skitarg för att ha aldrig hade pengar till något - "jag kan ju för fan inte ens gå och köpa en liter mjölk"!! Vilket han faktiskt aldrig behövde göra, eftersom jag skrev minutiösa matsedlar för en månad i taget, och storhandlade till dem - allt för att få pengarna att räcka. Men när jag jobbade och han skulle laga maten var det snarare regel än undantag att han "inte kände för" att laga det som stod på matsedeln utan valde något annat - ofta något som krävde inköp och alltid något som fuckade upp matsedeln för resten av månaden.

När han var som mest arg för att pengarna aldrig räckte till, och inte kunde fatta "hur mycket jävla räkningar vi kunde ha" och dessutom anklagade mig för att "stänga ute" honom erbjöd jag honom att ta över det jobbet - i min naivitet tänkte jag att det väl inte var så mycket han kunde ställa till med på Internetbanken. Jag förklarade noga det här med förfallodatum, påminnelseavgift, kravbrev och inkasso...Så, första månaden satt han intill mig för att titta på och lära sig, andra månaden satt jag intill honom för att stötta och hjälpa om något skulle krångla och tredje månaden.......påminde jag honom den 25:e att det snart var dags (detta var före autogiro) och fick en snäsa tillbaks att han minsann visste det. Den 28:e sa jag något i förbigående om räkningar och han röt att han ju hade sagt att han "ska ta hand om det" - vilket alltså innebar att han inte betalat några räkningar, eller huslån. Den 30:e frågade jag rakt ut och fick svaret att "så jävla bråttom kan det väl inte vara" och samma dag satte jag mig själv och betalade - för vi hade verkligen inte en enda krona över att lägga på kravavgifter så att han skulle kunna få en "lärpeng" på sitt misstag.

Där och då, insåg jag att detta ekonomiska riskbeteende, tillsammans med allt hans övriga sätt att vara alltmer innnebbar att jag inte klarade av att leva med honom men det är ju en helt annan historia....bortsett från att jag fick veta att han, strax efter skilsmässan, skaffade sig ett helt gäng med olika krediter och verkligen shoppade loss på dem, och att han fortfarande lever likadant tillsammans med sin nya fru som har ett liknande beteende och som har rejäla skulder hos Kronofogden. De senaste åren har han fått ärva bra med pengar, både efter en farbror och efter sin pappa men enligt gemensamma vänner är de pengarna snart slut och det finns inte mycket av värde att visa upp som är köpt för de pengarna.

Så, även om det inte handlar om missbruk av substanser, eller spelmissbruk, så finns det beteenden som definitivt kan kallas för missbruk eftersom de skapar en negativ livsmiljö för både den drabbade och dess familj, och är ett beteende som absolut skulle behöva uppmärksammas och ges hjälp för att bearbeta. 

Det hände sig att min moster är "hemma" från Amurrkatt (dit hon flyttade -68) och bor hos mina föräldrar - och att jag då, trots att jag inte har någon relation alls till henne, eftersom vi träffats ca 10 gånger under mina 50 år, skulle göra släktplikt och hälsa på. Vi har ju just ingenting att prata om, men det behövdes inte för min oerhört positiva och trevliga (ja, det var ironi) mamma stod för snacket mest hela tiden - eller ska jag säga att hon stod för spydigheterna? Det ligger något rätt absurt i att höra sin 78-åriga mamma styra och ställa med sin 71-åriga lillasyster, ifrågasätta hennes förmåga att röra ihop en köttbullssmet, klaga på hur lite (och fel) hon äter, bildligt talat klappa henne på huvudet för att hon kunde (hand)diska efter lunch och så vidare.....men ja, det var en lördag i mitt liv och att den aldrig kommer åter är väl snarast att betrakta som en välsignelse?

På jobbet hände det sig så att jag idag fick veta att det för andra gången på kort tid glider in en person med samma utbildning som jag och får en position som jag aldrig skulle kunna få, eftersom jag inte har rätt kontakter, är eftergivlig nog och eftersom den aldrig blir utlyst. En annan sak var att en person med en helt annan utbildning än jag tilldelades ett uppdrag baserat på "lång erfarenhet" - en erfarenhet som jag har mycket längre av och dessutom är utbildad inom. Men, jag har ju ingen kuk och jag spelar inte hockey såatteh.... Nej, jag vet att jag är körd hos min ledning, jag kommer aldrig att "klättra" på mitt jobb, aldrig att komma ikapp i lönestegen och att jag fortsätter att binda ris för min egen rygg, gång på gång på gång när jag är "besvärlig". Det får vara så.

Mer privat hände det sig så att jag med beklagande konstaterade till T att _vi_  (har varit och) är dåliga på att kommunicera med varandra och fick en explosion tillbaka i ansiktet. Kontentan av det hela var att jag tydligen konstant har klagat på allt han gör och därmed fullständigt förstört hans självkänsla. Synd att han självplågat sig så och hållit kvar vid mig i alla dessa sju år? Nå, nästa dag kom ett nytt sms där han sa att det inte kändes bra efteråt och att han bad om ursäkt OM han hade uttryckt sig dumt. En riktig AndersBorg/Lamotte/Birro/allakränktamän - ursäkt alltså. De ber inte om ursäkt FÖR ATT DE har sagt och gjort...nej, de ber om ursäkt OM VI har uppfattat det de sa/gjorde som något dumt. Det är alltså inte orden/handlingen i sig som är det felaktiga - det är hur mottagaren uppfattar det....så det tänker jag faktiskt inte ens svara på - vad finns det ens att säga liksom.

Och så hände det sig att jag utflyktade med en vän, och träffade på en före detta kollega som jag umgåtts lite med i sommar - den kollega som har bytt jobb ytterligare en gång och hintat om att där skulle finnas en öppning till mig under hösten....men som nu var rent förtvivlad över att nya jobbet inte alls var som det förespeglats hen utan något helt annat - så helt annat att hen redan nu efter tre veckor börjat att se sig om efter något annat och definitivt avrådde mig från att söka mig till den verksamheten. Ouch, det har liksom varit min livlina, att det skulle uppstå en vakans som jag skulle kunna söka...nåja, better safe than sorry, jag vill ju verkligen inte gå från pest till kolera, ur askan i elden och allt sånt där. Men trist, både för hen och mig - och vi hade redan börjat hoppas på, och se fram emot att få samarbeta igen.

Och stressen fortsätter - i morse vaknade jag vid 03.30 Eller "vaknade" är fel ord, det var som att jag SPARKADES ut ur sömnen med ett rejält KA-BLAAAAM och så var jag tvärvaken! En dröm såklart, det var något med en stor vacker vit (Tinker?)häst och den gick sönder - det var då jag slungades ut i vakenhet. Sen somnade jag faktiskt om farmåt en halvtimme innan klockan skulle ringa, och drömde någon ny olycka - vaknade med en så stark känsla av att jag måste ringa någon för att höra hens röst och förvissa mig om att hen levde, men kunde inte komma ihåg vem det var? Så jag har varit dödstrött sedan 14-tiden, men mitt sista sömntåg passerade tydligen ostannande förbi under tidig kväll så det missade jag - därför sitter jag här alldeles för vaken med tanke på att jag sovit drygt fyra timmar inatt, och om jag somnar typ NU och sover tills klockan ringer så blir det sex timmar och det är egentligen _alldeles_ för kort tid för att jag ska bli utvilad.

Vilket osökt för mig in på att jag måste köpa en ny kudde - kanske för jag sova bätttre då?

att det egentligen händer massor i mitt liv har jag inte bloggat - eller kanske just därför?

Första veckan på jobbet efter semestern visade som sagt på att allt var som vanligt - nästan. Jag har blivit "omfördelad" och ska numera jobba på ena enheten måndag och fredag, och andra enheten de övriga dagarna. Inte mycket att säga om, chefen leder och fördelar arbetet och jag hör och lyder....typ. Så jag var med och gjorde en grovplanering över hur arbetet vecka #2 skulle läggas upp och fördelade min tid mellan enheterna. Eftersom jag var på plats A på fredagen så hade jag koll på vad som skulle göras när jag återkom till plats A på måndagen, men eftersom personer i ledningsposition inte hade skött sina uppdrag blev dagen inte alls som planerats vilket gjorde mig oerhört stressad, eftersom ett betydligt större ansvar än vad jag räknat med landade på mig. 

När jag så kom till plats B på tisdagen hade jag inte varit där sedan torsdagen och upptäckte snabbt att typ ingenting var färdigplanerat eftersom flera av personerna med planeringsansvar har schemalagd ledighet på fredager och såklart hade tagit ut den, utan att reflektera kring vem och hur resterande arbete inför tisdagen skulle göras. Detta innebar att jag även på plats B fick en betydligt större arbets- och ansvarsbörda lagd på mig och blev ännu mer stressad. Min OCD och mitt stora behov av struktur, ordning och reda klarar inte av sånt här....

Så på onsdagsmorgonen när jag skulle hämta min kollega tittade hen på mig och sa "Åk hem. Åk hem och lägg dig, du ser för bedrövlig ut och ska INTE jobba idag" och jag blev så lättad för det - för mitt "duktig flicka"-syndrom hade vält mig ur sängen, in i dusch och genom morgonkaffet trots feber som gav huvudvärk som gav illamående....och jag åkte hem och sov igen - ända fram till närmare 14, vaknade och hittade något att äta varpå jag somnade om och sov fyra timmar till, vaknade och tog värktabletter, åt något litet igen och sen gick jag och lade mig och sov till nästa morgon. På torsdagen orkade jag sitta upp längre stunder och framåt kvällen var jag till och med nästan pigg, men vaknade snortidigt på fredagsmorgonen av att jag hade en fruktansvärd huvudvärk igen = var hemma den dagen också. Kunde inte alls förstå vad det var för bassilusk som drabbat mig förrän kugghjulen snurrat ett tag och jag kom fram till att jag kände igen det där, att få febertopp och att hela systemet bara stänger ned - jag reagerade likadant under de första åren efter min stressutmattning när det blev för hög belastning.

Så...nu vet jag. Har ju klagat över att jag inte känt mig alls utvilad ens av sex semesterveckor och förmodligen sitter det här djupare än så. Det var så OERHÖRT många turer på jobbet innan jag gick på ledighet, och det hade varit en tuff vår med anklagelser och påhopp från kollegor, tunga fackliga ärenden, kaos bland kollegor kring vem som gjorde vad och varför och inte minst en tyngd rent privat kring vad som händer med T och mig. Allt det sammantaget har uppenbarligen blivit för mycket vilket innebär att jag balanserar på en spindeltråd. Nu måste jag fundera på hur jag ska förhålla mig till den vetskapen, om och isåfall hur jag ska förmedla det till kollegor och ledning, vilken effekt det kommer att ha och vilja följder det eventuellt kommer att få.

Men jag ska INTE trilla dit igen. INTE!!!

riktigt vad jag ska skriva om - igen.

Tillbaka efter semestern och allt är bissniss as usual = kaos, back-stabbbing och egoklättring.

Privatlivet är bissniss as usual = tröttare än tröttast trots sex veckors semester, stadsfest i helgen som totalt knäckte en HSP-person som mig. Trevlig fredagskväll med musik, människor och mat innebar komplett rasat matsmältningssystem och ett pendlande mellan halvdvala och sömn fram till sena eftermiddagen på lördagen.

Till det kommer att oavsett vem av mina nära jag försöker kommunicera med så går det.....dåligt. Antingen kan jag inte göra mig förstådd eller så vill de inte förstå det jag säger utan gör en egen tolkning av mina ord. 

Så, vad gör jag då?

Scannar Platsbanken och inser att det mest praktiska nog vore att ta ett truck-kort, för den sortens personer verkar efterfrågas i nästan 1/3 av annonserna. 1/3 av annonserna gäller jobb som jag verkligen inte kan tänka mig, främst för att jag redan provat på dem och sen sista tredjedelen innehåller ord jag inte ens förstår och det innebär såklart att jag inte kan söka dem....

Så vaffan. Jag sitter väl kvar här och fortsätter att "underhålla" er med mitt gnäll   

...to the summer....*nynnar på en gammal låt*

Med två (eller fyra, bereonde på hur en ser det) dagar kvar av semestern så känns det som om jag behöver sammanfatta den, även om jag skrivit ungefär samma sak redan tidigare.

Det är egentligen inte så mycket att sammanfatta - jag har inte varit någonstans, gjort någonting eller sett något. Typ.

Och visst låter det bittert?

Jag är nog lite bitter. Och samtidigt helt klar över att jag KUNDE ha gjort saker - om inte om.

Det första "om":et är: om jag hade haft någon att göra saker med. T var iofs här några dagar men det framgick med all önskvärd tydlighet att han fortfarande är lika ointresserad av att utflykta. Eller ja, han följde ju som vanligt med på den utflykt jag föreslog men för honom är det tillräckligt att vara hemma.

Det andra "om":et är: om jag hade haft en bil jag vågade lita på. Då hade jag nog faktiskt roadtrippat lite, till och med ensam. Men hur mycket jag än gillar Escrutten så kvarstår faktum - hen är över 20 år gammal, och även om hen fixade besiktningen så avser den säkerhetsdetaljer, inte drift. Och - som jag överraskande och dyrt upptäckte i vintras - hen har inte ens ett reservdäck.

Det tredje "om":et handlar om en inte alltför god ekonomi. Jag har en fast och stadig inkomst - men den räcker inte till att köpa det resande jag kanske skulle vilja ha.

Det fjärde "om":et handlar såklart om min kroniska smärtproblematik, och därmed min bristande ork. För i fantasin tänkter jag att om jag hade en annan bil så skulle jag kunna sova i den och spara lite pengar på det sättet - men i verkligheten har jag ont efter varje natt i min egen säng, och har svårt att få till mitt ätande/energiintag med fri tillgång till mataffärer, samt kylskåp och spis i mitt eget hem. Vad händer om jag vaknar i bilen en dag och inte klarar av att fortsätta köra?

Så, mitt i all bitterhet över en händelselös sommar (som faktiskt inte alls har varit helt händelselös) känner jag ändå att det kanske var en sådan här semester jag behövde - för trots all low-key så känner jag mig inte ett dugg utvilad och återhämtad, och ser inte alls fram emot att börja jobba på måndag. Det kanske är en inte helt ovanlig känsla för de flesta, vad vet jag - jag har ju inte haft semester så många gånger trots min vördnadsvärda ålder   

Men det finns ingen återvändo, på måndag gäller det, och sen är det full fart ända fram till jul. Angst.

Du vet att jag har sagt det förut, och jag säger det igen: det finns inga mellanting, inget "lagom" i mitt liv.

Antingen är det dött, dött, dödkött -eller händer allt på en enda dag. Jag har ju försökt lägga upp min semester så att det ska bli en hälsosam blandning mellan aktivitet och återhämtning, väl medveten om vilket strot, ja nästan enormt behov jag har av just återhämtning efter denna underligt turbulenta vår och försommar...

Så idag hade jag plan på att träffa en vän, äta lunch och ha en stunds trevligt samspråk - och så blev det också, men innan jag åkte iväg såg jag på IG att min svärdotter lagt upp en bild på nyligen hemkomna pälsbebisen och skrivit att han var sjuk - varpå jag skrev till StoreSon och frågade vad som frlades, men inte fick svar. Dock fick jag det någon timme efter min hemkonst, och svaret var så oroande att jag trots min grava telefonfobi måste ringa upp för att fråga mer.  Det visar sig att den lille fått något som heter "juvenil cellulit" - något som jag aldrig ens hört talas om tidigare, en sjukdom som bara drabbar valpar, som ingen vet hur och varför den uppstår och som tydligen i värsta fall, om den upptäcks för sent, eller inte behandlas, kan vara dödlig   

Som tur väl är så hade sonen reagerat på flera symptom och sökt veterinär som snabbt satte in behandling, men som inte heller skrädde orden utan helt sonika tyckte att de skulle lämna tillbaka valpen till uppfödaren - vilket för min son var helt otänkbart - det är ju en familjemedlem! Så större delen av min kväll tillbringade jag med son och tröttsjuk, men påbättrande valp. Vi hade riktigt trevligt trots oron, medicinerade vovve och lagade middag och käkade ihop, pratade träning och alla möjliga livets (o)viktigheter.

På väg hem framåt 22-tiden kom jag till en av LillaStadens mest trafikerade rondeller och såg en för tidpunkten ganska ovanlig anhopning av bilar, och upptäckte till min förskräckelse att det kryssade en person mellan dem, mitt ute i vägen. När hen kom närmare såg jag att hen var barfota och för kvällen oerhört tunnklädd, och att hen verkade frånvarande - kanske påverkad eller på annat sätt förvirrad så jag vevade ned rutan och frågade om hen behövde skjuts någonstans, eller någon annan slags hjälp.

Tyvärr fick jag inget svar, personen gick vidare med alldeles tom blick och när hen passerade såg jag att både armar och ben var fulla av tunna, täta, vita ärr.... På grund av trafiken var jag tvungen att köra vidare medan tankarna rusade i mitt huvud - vad skulle jag göra? Skulle jag göra något alls? Var det mitt ansvar? Kunde jag låta bli att göra något? Och snabbt kom jag fram till att jag kanske inte kunde göra mer personligen än vad jag redan gjort, men inte heller lämna en människa i det läget så jag valde att ringa 112. Jag kopplades snabbt vidare till polisen, berättade vad jag sett och upplevt, fick lämna signalement och var oerhört glad över min egen lokalkännedom om namn på vägar och rondeller eftersom polisen jag pratade med satt i Malmö och inte alls kände till LillaStaden utan fick kolla på karta för att veta vad jag pratade om. Sist av allt frågade han om mitt tfnnummer och förnamn, ifall de hade fler frågor.

Stresspåslaget var vid det laget uppe på ungefär 2000 x det vanliga och när jag väl landade hemma i min soffa var jag så uppe i varv att jag kände mig......lös i konturerna? Försökte andas i fyrkant, tänka positiva tankar och allt sånt där annat som en får lära sig att göra för att hantera saker men det här var över hanterbart, alla tankar bara rusade kring huruvida polisen skulle hitta hen, hur hen mådde, hur hen hamnat där, vad som eventuellt skulle kunna hända om hen inte hittades osv osv. Tack och lov ringde ett okänt nummer bara ca 7-10 minuter senare (minuter som kändes som eoner) och mot all min vana svarade jag och det var  - som jag förutsatte - polisen som ringde för att berätta att de hittat och tagit hand om personen.

Lättnaden i att hen, åtminstone för tillfället var trygg! Jag kan ju tänka tusen tankar om hens mående baserat på de där mängderna av tunna vita ärr, fundera på vad som händer nu, vad som hänt tidigare och vad som kommer att hända sen. Och också den där självrättfärdiga känslan av godhet, att jag faktiskt gjorde något för någon annan - att jag brydde mig och inte enbart körde vidare. Den måste jag bearbeta - men just nu tänker jag att jag hoppas att någon annan skulle göra detsamma, om det var mitt barn som kom gående så där....

har det varit en sådan där sällsynt jävla skitdag igen - och jag vet egentligen inte riktigt varför?

Igår kväll var jag hemma hos StoreSon och sambo och fick träffa nyaste familjemedlemmen, den fluffigaste korvvalp jag någonsin puffat på, en sån där fyrkantstjock bebis med ett ben i varje hörna, ett mirakel som de ville visa upp och dela glädjen över med mig! Vår relation har ju varit allt annat än prblemfri sedan skilsmässan, dvs i över tio år, dvs hela hans vuxna liv men när vi väl träffas så är det faktiskt alltid BRA och det är det jag lever på. 

I förmiddags träffade jag en kollega och vi gick först en lång promenad och sen åt vi lunch - och hela tiden hade vi riktigt BRA samtal, sådana där som innehåller lite mer än väder, vind och senaste modet (missförstå mig rätt, kläder och väder är också viktigt men....tja) och det var så himla trevligt att vi hade riktigt svårt att slita oss från varandra trots att hon redan hade blivit uppringd en gång av barnet och en gång av maken med förfrågan om när hon skulle komma hem.....

Sen cyklade jag vidare hem till Ängelen, klappade katter och pratade struntviktigheter en stund innan vi tog en liten promenad för att titta på vart hon och kombon ska flytta om bara 14 dagar, typ ett stenkast från mitt hem! Sen gick jag hem och käkade och så KABOOOOOM! kom den där värdelösa känslan igen.

Tro mig, jag är väl medveten om hur privilegierad jag är som har möjlighet att ta hela sex veckors semester, och som faktiskt har ett jobb att ta semester ifrån - jag har ju den andra erfarenheten också liksom...men idag kom den där nästan paniska känslan av att "bara" ha 1½ veckas semester kvar och känna att "jag har ju inte GJOOOOOOOOOORT nånting" och när de tankarna väl hade börjat snurra så fanns det pltsligt ingen hejd, för vad är det för mening att ha så fint på balkongen, med blommor, belysning och annat pynt när jag aldrig har någon att visa upp min fina balkong för? Och så vidare, med typ allt jag äger och har, och själv sätter värde på.

Samtidigt så satt ju såklart den där lilla förnuftiga tomten på min axel och talade lugnande till mig, och sa allt det där som jag vet - att det jag gör, det gör jag för MIN skull, för att JAG mår väl av det och för att JAG vill ha, och har bestämt själv att jag vill - men förnuftets röst är inte riktigt lika hög som känslorösten, inte när den drar igång på full volym iallafall....och naturligtvis sammanföll ju denna svacka med en extremtopp för "alla andra" på sociala media. Nu har jag andats i fyrkant ett tag och lugnat ned mig - men helt ärligt kan jag säga att det inte är helt utan ångest som jag tänker på att jobbet börjar igen den 13/8. Phew.....

har jag försökt att blogga, men liksom inte fått ihop något. Jag tror att jag har fastnat i den där "alla andra" - fällan Ninu!! Den där när jag kollar på sociala media och upplever att "alla andra" hela tiden har så roligt och gör så mycket - fast det jag ser är bara en bråkdel av varje persons liv, men jag lägger ihop ALLA personers upplevelser och så blir det ett konstant "kul för alla andra" men inte för mig.....och jag försöker medvetandegöra mig om det, men det funkar inte hela tiden.

Och jag gör ju saker. Inga stora, långa, dyra - men jag gör saker. Nästan varje dag och jag känner verkligen med all önskvärd tydlighet att det är vad jag orkar: en sak varje dag, och så hem och vila, eller vila ordentligt innan. Och absolut sova hemma i egen säng. Jag vaknar nästan varje morgon i "vanlig tid", dvs tidigt - men nästan varje morgon tänker jag att jag iallafall ska ligga kvar och vila en stund, och nästan varje morgon somnar jag om och sover en eller ett par timmar till.

Och jag vägrar att ha dåligt samvete för det. Jag vägrar att tycka att jag är lat.  Jag vägrar att tycka att jag är tråkig, eller något annat nedvärderande om mig själv. Jag sover förmodligen för att jag behöver sova, annars skulle jag väl inte göra det? Och jag vet att det finns de som tycker att jag borde sova nu (klockan är 23.22) istället för i morgon bitti/förmiddag - men varför då? Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det är inte bättre, inte finare, du är inte mer moraliskt högstående, duktigare eller mer värd för att du förlägger din sömntid tidigare på dygnet, för att du är en early bird och inte en nattuggla. Du är för all del inte sämre heller, din dygnsrytm avgör inte vem du är.

Fast vad jag egentligen hade tänkt skriva om är vad jag har gjort idag - men det får väl vänta för nu blidde det ju ett inlägg ändå.....