Jomen det är ju som vanligt. 

Tog tag i att engagera mig politiskt, och det är mestadels trevligt men när det blir käbbel är det inte trevligt. Och det blir käbbel - märkligt nog inte om de politiska frågorna utan om trivialiteter. Vem, vad, när, hur, varför på vårt lokala plan - när jag påtalar det eller försöker gjuta olja på vågorna är det alltid någon som måste ifrågasätta även det. Vet inte om jag orkar. 

På jobbet är det också som vanligt - det finns alltid någon annan, mer kompetent för uppdraget som ska handha det. Sen kan jag fylla på, fylla ut, vara staffage medan den där andra kompetenta får credden. Och lönen. På två år har jag tillfrågats om fem, eller kanske sex olika uppdrag och alla utom ett har runnit ut i sanden, eller bakom min rygg tilldelats någon annan. Det sista tackade jag nej till, när jag upptäckt att man avsåg att ersätta mig efter en viss tid, dvs när jag hållit skutan flytande tillräckligt länge för att de skulle kunna hitta den där "kompetenta" personen man på riktigt ville ha. 

Idag dök ytterligare en sån där grej upp, jag har fått göra förberedelserna och sen kommer "en duktig" och ska göra det som kommer att synas. Det hette att hen skulle kontakta mig, oklart varför - så jag ställde faktiskt frågan. Om hen nu kan allt det där, varför ska jag ens blandas in 🤷🏻‍♀️ Svaret jag fick var "okej, jag löser det".

Aha, det var så viktig jag var, för den här grejen också. Fint, då vet jag 👍🏼

Wow. 

Två år senare, och efter att har provat ett nästan oändligt antal kombinationer av användarnamn och lösenord lyckades jag till och med logga in. 

Sett till historiken bloggar jag tydligen mest när livet är mindre positivt. Troligtvis därför jag är här nu igen 😏🤷🏻‍♀️ Som vanligt är naturligtvis inte allt dåligt, det är bara det att det _känns_ så, och det är för att det är höst! Oktober och november är mina absolut allra sämsta månader, oavsett vad som händer då - jag har alltid en dipp då. I år tyckte jag att jag hade förberett mig mentalt, men tydligen  var det inte fullt tillräckligt. Det krävs bara några egentligen ganska små saker så tippar jag över kanten. 

Så bra att jag hittade tillbaka till bloggen, så kanske folk irl  slipper höra mig klaga 😊

Jag vet att det finns de som har det så oändligt mycket sämre än vad jag har det. Men jag vet också att en inte ska jämföra elände så:

Det har varit jävligt tungt. Det är faktiskt fortfarande väldigt, väldigt tungt. Så många turer, så mycket mående - och så många vårdbesök, mediciner, biverkningar, mediciner mot biverkningarna så jag vet inte ens om jag ska bry mig om att redogöra för allting.

Anyway så är jag på väg uppåt nu. Det var (h)järnbrist, en riktigt akut sådan med en del värden så låga att de knappt var mätbara innan jag - efter ett antal studsande remisser - äntligen kom i väg och fick en infusion i  mitten av januari. SEdan dess har jag varit och lämnat ett antal nya prover, och sakta men säkert kryper värdena uppåt igen - liksom humöret. För efter många om och men kom jag också fram till att det nog inte var omöjligt att till och med jag - tvärtemot vad jag hävdat till alla som frågat - kunde lida av en depression. Så trots att det bar mig emot, med all min nedärvda reagens på det som kallades för "klena nerver" när det gällde min mamma, beslöt jag mig för att be om antidepressiv medicin. 

Eftersom jag har sån knivskarp självinsikt   ("för god" enligt min chef) och är oerhört vältalig när jag behöver det   var det ingen tvekan om att läkaren höll med om att det är en depression jag befinner mig i, jag fick medicin och tja...på den vägen är det. En god väg alltså. För är det något jag är, så är det envis, och när jag väl har prceessat något (även om vissa saker är svårare än andra) så håller jag fast vid dem och det är förvisso lång väg kvar innan jag slår frivolter av glädjefnatt och mätaren för orken fortfarande står på rött så är jag på väg - och våren också, att döma av ljuset!

Jag har massor kvar att jobba på, och fundera över men som jag sa till den "psykosociala resursen" som jag träffade idag (eftersom chefen inte vill betala för företagshälsa): jag är tillfreds med min situation. Jag har avslutat en relation som kostade mig betydligt mer än vad den gav, har ett hem som jag trivs och mår väl i, har ett jobb som - när jag kan fokusera på mitt uppdrag och utföra det - är ett av de mest givande jag haft, träffar mina barn, barnbarn och vänner tillfredsställande ofta, tränar och börjar bli bättre på att säga nej för att ta hand om mig själv osv men det finns mycket, mycket mer på insidan. 

Men som sagt - jag är på väg!

...mig då äntligen iväg till att träffa en läkare, igen. Bytte vårdcentral och blev positivt överraskad redan vid den initiala kontakten med uppringande sjuksköterska, som tog sig god tid att lyssna på mig och bemötte mig med relevanta frågor och omtanke innan hon gav mig en tid samma eftermiddag.

Under tiden mellan telefonsamtalet och själva läkartiden hann jag såklart stressa upp mig rejält, fundera över hur jag skulle bli bemött, om läkaren skulle lyssna på mig eller avfärda mig som de tidigare. På (rätt) plats i ett av väntrummen i den i mitt tycke gigantiska vårdcentralen blev det inte bättre, och när jag sedan fick se och höra min blivande läkare när han ropade upp patienten före mig satte alla mina fördomar igång och skena. Dels för att han är man, och dels för att han är en latinsk man - han såg ut och lät väldigt macho och jag kände hur jag krympte till en tummetott på insidan...

Men jag hade min lista, och trots min enorma svårighet att be om hjälp är jag ju också envis som en röd gris - jag SKULLE klara det här. Och det gjorde jag - på sätt och vis- för när det blev min tur och läkaren väldigt milt sa: "du pratar, jag lyssnar, bara lyssnar" så började jag naturligtvis först att gråta, så där filmstjärnestilla med stora tårar som rullade ned för kinderna (ovanligt för att vara jag, som brukar snorhulka!) och så inledde jag med att säga att jag är en person som har OERHÖRT svårt för att be om hjälp, och att det var en fruktansvärt obehaglig och utsatt situation för mig. Sen fortsatte jag med att dra upp min lista och rabbla upp alla symptom jag upplevt och avslutade med att säga att det varit så här sedan tidigt i våras.

När jag pratat färdigt, och inte förrän jag pratat färdigt, tittade han på mig och sa, lika oändligt milt att det är okej att inte vara stark hela tiden, att inte orka, att be om hjälp. Och alla de där andra sakerna som jag VET innerst inne men som är så himla skönt om någon på utsidan ser och liksom bekräftar. Utan större åthävor diagnosticerade han mig med stress, sjukskrev mig en tid framöver och rekommenderade KBT på företagshälsan som behandling. Precis vad jag vill ha! Ingen lång sjukskrivning, inga antidepressiva, inga diskussioner om min vikt och kost.

Nu finns det egentligen bara en farhåga: att min chef ska neka mig att gå till företagshälsan. Hen har redan gjort det med en kollega som ville ha en samtalskontakt och erbjöd istället sina egna tjänster - dvs helt insiktslöst eftersom hen själv ju är en stor del av anledningen till våra mående. Dessutom står det personliga saker om mig i sjukintyget, saker som jag inte vill ska komma till chefens kännedom. Inga problem, jag har all rätt i världen att enbart lämna in sida 2 där datum för sjukskrivning står - men det är på sida 1 som både de känsliga uppgifterna OCH rekommenderad åtgärd står. Får klura lite på hur jag ska lösa det....

Idag var jag dessutom tillbaka på vårdcentralen och träffade en väldans trevlig uska som tappade mig på flera rör med blod, så inom nån vecka vet jag förhoppningsvis om jag utöver stressen lider brist på något mer än (h)järn...

har det varit en riktigt bra helg.

I fredags eftermiddag/kväll satt jag och tittade på när Ängelen bakade lussekatter till oss (ja, det är MER än dags för det) och så spelade vi några omgångar Skip-Bo innan jag helt sonika talade om att jag var trött och att det var dags för henne att gå hem. Det är så skönt att klara av att vara öppen och rättfram med min bristande ork, och lika skönt att hon numera har fem minuters gångavstånd hem till sitt. Mindre skönt - men förhoppningsvis övergående - är att hennes kombo har sin pojkvän boende där under tiden har gör sin praktik här i StoraStaden och han och Ängelen är väl....inte de bästa vänner. Redan innan hade hon åsikter om hans beteende och nu när han bor där, och beter sig som om han bor på hotell (med den jätteförälskade flickvännens överseende) har inte relationen precis förbättrats.

Idag kom StoreSon + sambo + hundvalp samt Ängelen på middag, det är så fantastiskt skönt att umgås som fyra vuxna, prata om ditt och datt och  vara hyfsat avslappnade tillsammans. Sambon har oanade sociala talanger som verkligen glimrar till ibland, bland annat var det hon som lyfte frågan som jag fasat för att ställa, nämligen: hur ska vi fira jul i år? Vi kunde till och med bolla ämnet en god stund utan att förfalla till gliringar och ifrågasättanden. Den dom gör det mest är jag har jag märkt - jag tror att jag har massa kränkthet inom mig, en hel bunta med känslor som jag liksom bara lagrat över åren och som nu poppar upp utan att jag egentligen har för avsikt att ventilera det. Osmidigt av mig, eftersom det handlar om familjemedlemmar och jag vill ju verkligen inte vara elak och sprida missämja - jag måste bättra mig på den punkten!

Imorgon behöver jag vila, det är härligt att umgås - men tröttande. Eftersom jag är så konstant trött tänkte jag imorgon sätta mig och skriva ned alla dessa symptom som jag har, och (igen) leta reda på listan över alla tester som jag egentligen borde göra 2 ggr/år och så på måndag göra slag i saken och försöka få tag på en läkare som vill lyssna, och som tar mina bekymmer på allvar. Jag behöver bli bättre på att göra saker för MIN skull!

...men inte så mycket sol i sinne tyvärr.

Dock bestämde jag mig för att inte enbart klaga utan faktiskt försöka göra slag i åtminstone en av de saker som får mig att må....mindre bra. Alltså sökte jag sent igå kväll inte mindre än tre jobb. Ett av dem skulle jag gärna vilja ha, ett annat låter intressant och det tredje kan jag tänka mig.

Det tråkiga i hela det här är ju att jag när push comes to shove egentligen inte vill ha ett annat jobb. Jag trivs med mitt uppdrag (när jag ges möjlighet att utföra det och inte skickas andra ärenden) och jag tycker väldigt mycket om de flesta av mina kollegor och om jag bara fick ägna mig åt det uppdrag som jag är anställd för, och den uppskattning jag borde få baserat på min utbildning och kompetens så vill jag egentligen inte sluta.

Men nu känns det som om det är ohjälpligt, på grund av mitt fackliga- och skyddsombudsengagemang, min envishet och mina ifrågasättanden (samt på grund av att jag är kvinna) har jag skitit multipla gånger i det blåa skåpet och när nu ledningen ser ut och fungerar som den gör så kommer inte mycket att förändras. Men alternativen är ju få - antingen går jag kvar och står ut med att bli behandlad som jag blir, och mår successivt sämre och sämre av det - eller söker jag mig nya vägar.

Den som lever får se....

ett gäng tuffa veckor sedan jag senast skrev.

Dels på jobbet, där jag gång på gång får mer eller mindre uttalade besked på vad min ledning anser om mig, och där kollegorna vaktar sin egen rygg och inte riktigt vill/vågar/orkar ställa upp och vara solidariska. Facket kommer jag inte heller långt med, är ju av gammal vana medlem i ett förbund som egentligen inte kan ha mig som medlem, men som inte tackar nej till min avgift. Det fack jag ville byta till tar inte emot mig på grund av min yrkestitel, trots att jag arbetar med samma sorts uppgifter som de personer de faktiskt organiserar - men som har "rätt" titel.

Dels rent fysiskt och psykiskt - jag mår inte bra. Har ju sökt läkare ett par gånger men fått ett så oerhört tråkigt bemötande att jag nu drar mig för att försöka igen. Har funderat mycket på vad det kan vara som felas mig och tror att jag kommit fram till en rimlig diagnos, men det är ju livsfarligt att andas om sina egna funderingar till en läkare...sjukskrev mig på eget bevåg igår eftermiddag när jag faktiskt inte orkade längre rent fysiskt, och räknar kallt med att stanna hemma de dagar jag får utan läkarintyg.

Dels med familjen - jag har ju aldrig haft en god relation med min mamma, men på senare år har den blivit mer och mer infekterad och om det inte vore för min pappa så skulle jag aldrig träffa henne. Det sista året har hon dessutom varit så bitande elak, både mot mig, pappa och numera även mot random butikspersonal m.fl - och döljer inte heller sitt beteende. För några veckor sedan sa hon till pappa att hon skulle åka till akuten, vägrade ta emot hans erbjudande om skjuts och tog färdtjänst - för att sedan inte höras av på över 24 timmar. Detta fick jag veta först den 26:e timmen varpå jag omedelbart började eftersöka henne på sjukhuset, men stötte på patrull vad gällde tystnadsplikt - vilket innebär att hon inte bara underlåtit att höra av sig, utan också sagt till personalen att de inte fick lämna ut uppgift om huruvida hon ens befann sig där.

Inte förrän jag "hotade" med att åka ned och personligen söka igenom varenda sjukrum på hela lasarettet blev jag kopplad till rätt avdelning, där tystnadsplikten återigen bromsade mig....men bara bromsade, för när jag berättade att min 80-åriga pappa satt hemma och inte hade en aning om var hans fru befann sig, eller i vilket skick, fick jag löfte om att "någon ansvarig" skulle höra av sig - vilket också skedde, med en iofs inte livshotande men förbryllande diagnos. Detta, i samband med hur morsans beteende försämrats mer och mer över tid gjorde det helt klart för mig att det var dags att försöka få igång en demensutredning. Väl medveten om att det inte på något vis skulle gå att få hennes medgivande till detta så jag har lagt ett antal timmar på att sitta i telefon med olika vårdkontakter, med min (initialt ganska oförstående) StoraSyster, min sorgsna men tacksamma pappa och försöka samordna ochunderrätta på alla håll och kanter. Med tanke på att telefonprat är min ABSOLUT sämsta gren har det varit rejält slitsamt för mig.

Och ja, så händer det såklart en hel massa andra saker också, sådana där saker som för någon annan, eller vid ett annat tillfälle skulle falla under "normala småsaker" men som gör att jag känner mig som den där myran som brottades med ett Toy, ni vet? Fast utan öl innan....

Igår satt jag i MBL-möte och fick veta att det inte behövs någon utbildning för att jobba på min arbetsplats - inte någon som är adekvat för yrket iallafall.

Två personer, helt utan behörighet kommer att anställas på en annan (högre) befattning än den jag och två andra kollegor har. Vi tre har vad som alltid tidigare räknats som relevant och väsentlig utbildning för uppdraget men nu har det - bakom ryggen på oss - alltså förändrats. Eftersom det här inte påverkar någon annan än oss tre finns ingen större kollegialitet och därmed väger våra åsikter fjäderlätt och återigen blir jag överkörd både uppdrags-, ansvars- , och lönemässigt.

Jag tror att jag har sagt det förut?

Jag behöver ett nytt jobb.