som inte nödvändigtvis måste göras, dem gjorde jag inte idag heller.

Men jag var i mässa i Domkyrkan och hörde själaringning för min kollegas förälder, tände ljus för min familj och fann frid i att få dela nattvarden med likasinnade.

Ägnade mig åt att vila, andas, vara i mig själv och nöjd med det. Det gick faktiskt ganska bra, jag försöker att se det som något som blir för om jag ska "jobba på det" blir det också en stressande prestationsgrej.

Sen kom Minsta och hennes kärlek på eftermiddagsfika och stannade i fyra timmar, det blev en himla fin stund med både skratt och allvar ?

har varit snabb på bollen och har ett omfattande inlägg i dagens tidning angående gårdagens händelser på jobbet.

Omfattande i den bemärkelse att den är ganska lång, men tämligen innehållslös. Journalisten får i stort sett inget ur de inblandade mer än att de inte kan kommentera, att det inte finns något att säga, att allt inte är klart. På måndag ska vi som arbetar i verksamheten få mer, förtydligande information - och förhoppningsvis svar på frågan "varför"?

otroligt omtumlande dag!

Både på jobbet, privat och i politiken.

Fick åtminstone laddat ur mig till flera olika personer på flera olika nivåer innan jag gick hem och kan därmed känna ett visst lugn rent yrkesmässigt under helgen.

Stressade vidare till en bokad mammografi och väl på plats kändes åtminstone det initiala besöket betryggande, de som jobbar där är fantastiskt avslappnade kvinnor ?

Hem till eftermiddagskaffe i soffan, framför Jonas Sjöstedt på länk angående LAS, kort och relativt konkreta svar. Tvärsomnade på soffan efter det och vaknade exakt lagom till nyheterna kl 18 och beskedet om att förhandlingarna har strandat. Å ena sidan är jag tacksam för att LO står fast för både sina egna medlemmar och även oss från andra förbund, å andra sidan väcker det en oro över vad som kan hända vid misstroendevotum och eventuellt nyval.

Tittar på Claes Elfsbergs "Sorgen och jag" på SVTplay, där han både ventilerar sin egen upplevelse och pratar med andra efterlevande. Tankeväckande och, tror jag, väldigt viktigt att lyfta och prata mer om.

vad fiiiint det känns att upptäcka att jag, i mitt uppdrag som skyddsombud på arbetsplatsen, har använts som en slags "nyttig idiot" för att man ska kunna göra sig av med (läs: köpa ut) en besvärlig person.

Har resonerat fram och tillbaka med både mig själv och betrodda kollegor och kommit fram till att jag inte kunde ha agerat på annat sätt än det jag gjort, i enlighet med mitt uppdrag, att jag inte rimligtvis kunde ha förväntat mig den här utgången men ändå känner jag mig förbannat skyldig, och dessutom oerhört manipulerad.

Kalla mig gärna naiv, men min utgångspunkt har alltid varit att förutsätta det positiva. Tyvärr finns det efter detta, människor som jag aldrig mer kommer att lita på.

eller inte sova - är egentligen ingen fråga.

Fredag, lördag, söndag, måndag, tisdag och onsdag natt har jag sovit som en prinsessa utan ärt, och även en hel del under dagarna när jag varit sjukskriven och "ledig".

Inatt, efter jag bestämt mig för att gå tillbaka och jobba idag, har jag sovit mellan 23 och 01.45 Man skulle å ena sidan kunna säga att det beror på att jag har sovit så mycket att jag inte behövde mer sömn inatt, men å andra sidan säger sömnforskare att man inte kan "bunkra" sömn så...jag är fortsatt ganska säker på att det beror på den inre stress jag känner för min arbetsplats.

Tydligen är jag inte heller ensam om den känslan, i början av veckan var 30% av personalen sjukskriven ?????

Så där som vanligt höst frustrerad öppnade jag Platsbanken och scrollade igenom utbudet. Det var faktiskt ganska digert både i min stad och i de kringliggande kommuner/tätorter som det är rimligt att pendla till. Tyvärr inte inom något som helst område där jag har kunskap och erfarenhet, vilket naturligtvis fick mig att känna mig smått uppgiven och helt inkompetent.

Gud vad duktig jag är på att jobba på min självkänsla ?

När det känns som om alla nerver sitter på utsidan uppfattar jag de allt flera störningar som det innebär att bo i ett flerfamiljshus. Antagligen har de också ökat, för det har varit ett stort ombyte av grannar på sista tiden.

Ett gammalt betonghus från tidigt 60-tal släpper igenom en hel massa ljud, inte enbart dem av spolande kranar och toaletter utan också rediga karlnysningar och gläfsande hundar. När stillsamma Jossan på nb efterträtts av en mamma med två barn i lågstadieålder, och väggivägggrannen som i stort sett aldrig var hemma nu har flyttat till särbon och istället ett ungt par bor där - ja då förändras ljudbilden.

Fast, så ÄR det ju att bo i flerfamiljshus och det har jag alltid räknat med. Grejen är väl det att när det har varit så lugnt som här och sedan inte längre är det, det är då det blir tufft. Men det som alltid har irriterat mig från dag 1 är alla tomgångskörare på parkeringen precis nedanför min balkong. Oavsett hur mina nya grannar kommer att vara så slipper jag iallafall tomgångskörare på nästa ställe ??

Nej, så blev det inte. Jag hade verkligen tänkt gå och jobba idag men efter en natt av ömsevis kaosdrömmar och toalettbesök insåg jag att det inte skulle bli så. Mailade jobbet, stängde av larmet och sov till halv elva!

Har fortfarande samma tryck över huvudet, illamående och allmänna underliga känsla av att vara liksom...frånvarande. Hematologöverläkaren hävdar bestämt att mina extremt låga Ferritinvärden inte är något att oroa sig över, så länge mitt Hb är inom normalspannet. Istället för att ge en intravenös behandling tycker han att jag ska experimentera med vad han kallar "lågdos" av järntabletter. Jag hör och lyder, men är tyvärr skeptisk.

Jag har aldrig haft någon åldersnoja, men detta är väl nackdelen med att bli äldre; de krämpor som smyger sig på.